Budet når oss att Edvin Nilsson är död. Ännu en av den moderna svenska naturfotografins föregångare har lämnat oss. 

Vid årsmötet våren 2014 delade Föreningen Naturfotograferna för första gången ut den nya utmärkelsen ”/Naturfotograf Emeritus”, instiftad för att hedra särskilt bemärkta medlemmar. Valet av de första mottagarna var inte svårt: Ingmar Holmåsen, Viking Olsson och Edvin Nilsson.

De första ”Naturfotograf em.” var sinsemellan väldigt olika. Ingmar den innovativa som alltid hittade lösningar för att få just de bilder han ville ha. Viking den kunniga biologen som använde kameran i vetenskapens och med åren alltmer i naturvårdens tjänst. Och så Edvin, den outtröttliga fältmänniskan som gav oss bilder av ostörda stora rovdjur ute på fjället. 

  

Edvin Nilsson var ingen fotoklubbsmänniska. Hans utrustning var enkel, kanske av ekonomiska skäl i början men också för att han skulle bära allting själv under ändlösa turer i fjällvärlden. Idag kan vi med väldiga teleobjektiv fotografera och filma tvärsöver breda dalgångar, eller vänta på rovdjuren i komfortabla gömslen vid olika åtelplatser. Edvins metod var att möta djuren där de rörde sig. Med kunskap och tålamod kom han dem nära; bilderna var i regel tagna med mycket måttliga brännvidder. 

Edvin Nilsson var i många år tillsyningsman i nationalparkerna Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet. Sina kunskaper om rovdjur grundlade han som deltagare i Bertil Haglunds stora rovdjursundersökning.  

Kameran blev Edvins ständiga följeslagare och med tiden samlade han ett helt unikt bildmaterial av de stora rovdjuren i deras naturliga fjällmiljö. Varje år såg han björn fem–tio gånger, järv tio–tjugo gånger, enstaka lodjur och flera tiotal storälgar. 

Med början på sextiotalet berättade han om sina upplevelser i Svensk Jakt. Jag läste hans krönikor som gjorde starkt intryck. Det gjorde bilderna också. 

Texterna var inte polemiska utan just berättelser om intressanta möten med björnar och andra djur. Rovdjuren och särskilt vargen hade ännu inte reducerats till skadedjur i jaktpressen. Det gick bra att skildra dem som de fascinerande djur de är.

Konflikter fanns förstås, särskilt mellan varg och rennäring. Edvin deltog i diskussionen på ett lågmält och faktabaserat sätt. Som när Dagens Nyheter 1968 skrev att rovdjuren slagit en järnring runt en renhjord väster om Kvikkjokk. Edvin undersökte saken med renägarna själva och skrev sedan att rovdjuren tycktes vara två-tre mil från renarna. Inte mycket till järnring.

När Edvin Nilsson 1970 samlade ihop sina bilder och berättelser till en hel bok som Bonniers gav ut, SAREK – vandringar i vår sista vildmark, blev det både sensation och försäljningssuccé. Den breda publiken hade inte sett sådana här bilder av våra rovdjur i det fria förut. Ta bara björnen som står och pinkar i motljus uppe i fjällbranten.

I uppföljaren De vilda djurens Sarek finns den kända bilden där en fjällräv biter Edvin i stöveln för att få honom att ge sig av. Den har jag ett särskilt förhållande till. Tack vare Edvin har jag nämligen en likadan.

Lämmelåret 1978 for min fru Anita och jag som nygifta upp för att vandra i Padjelanta. På vägen dit passerade vi Edvins hem i Vaikkijaure. Över en karta tipsade han om det ena och det andra, bland annat en fjällrävslya.

Jag tog förstås chansen att besöka den och belönades med samma upplevelse som Edvin. Hanen försökte köra bort mig genom att cirkla allt närmare medan jag satt på rumpan och tog bilder med vidvinkelobjektiv. Till slut var den lilla morska rävhanen så nära att jag fick värja mig med fötterna. Då satte han tänderna i stöveln! Bettet var rätt svagt men budskapet väldigt tydligt.

Jag reste mig och gick därifrån, i ett svindlande lyckorus och djup tacksamhet över generösa människor som Edvin Nilsson.

 

 

Henrik Ekman/N

Kontakt

Johan Lind (ordförande)
Email: johan.olof.lind [att] gmail.com

Mats Andersson (webbmaster)
Email: mats@concret.se
Powered by CONCRET