Fotograf: Jukka Lausmaa
Plats: Våmhuskölens naturreservat, Dalarna
Kamera: Nikon D700, Nikkor 24 mm PC, bländare 8,0, cirkulärt polarisationsfilter

Bilden väcker minnen från en fototur i maj 2012 till Våmhuskölens naturreservat i norra Dalarna tillsammans med två kamrater. Vi anlände en kulen eftermiddag till temperaturer kring nollstrecket och bitvis en halv meters snötäcke. Efter att ha gått i ca 1 timme gick jag genom isen på en våtmyr. Som tur var tog ryggsäcken mot så att jag inte försvann helt och jag kunde krångla mig upp på fastare mark. Dock indränkt upp till midjan i en sumpig, stinkande iskall sörja. Kompisarna satt en bit bort och flinade åt spektaklet medan jag bytte om till torra kläder. Så småningom kom vi fram till vår utsedda tältplats utan ytterligare missöden. 

Nästa dag klarnade det upp och den kommande veckan kom vårvärmen. För var dag kunde vi se snön försvinna, samtidigt som  fågellivet tilltog. Tidig morgon och på kvällar kunde orrar och tranor höras från myren en bit bort och mer än en gång blev vi väckta av ripornas knarrande runt tälten. Och allteftersom istäcket släppte från vattendrag och tjärnar så flyttade knipor, krickor och simsnäppor in. Det var också här jag första gången fick se blå kärrhök. Efter en inte helt angenäm inledning blev alltså turen precis som vi hade hoppats, en vecka i härlig vildmarksmiljö med massor av naturfoto och upplevelser.

Dalarnas naturreservat är öar i ett skogslandskap som i övrigt är hårt ansatt av modernt skogsbruk. I dessa skyddade områden får naturen utveckla sig efter sina egna villkor, de är hem för en mångfald av djur och växter och bjuder oss besökare på många fina upplevelser. Vi skall vara rädda om våra naturreservat och nationalparker och jag hoppas att de framöver skall bli både fler och större. 

Bilden är tagen sent på förmiddagen en av de sista dagarna på turen. Det som lockade mig med den här scenen var den fina torrfuran och den dramatiska himlen. För att få med hela trädet och mycket himmel valde jag mitt 24 mm tiltshift-objektiv. När jag komponerade bilden var jag särskilt noga med att furan inte skulle överlappa med andra träd i bakgrunden och att det passade in bra mot molntäcket. Ett polarisationsfilter på objektivet dämpade reflexerna av det starka solljuset och framhävde molnstrukturerna. Starkt solsken är inte optimalt för landskapsfoto, men jag tycker att det i vissa lägen som detta kan gå bra om man använder polarisationsfilter och tänker svartvitt. Ett bra tips är att vid framkallningen till svartvitt använda orange eller rött filter, eftersom det ger mer dramatik i himlen. 


 

Fotograf: Elisabeth Englin/N
Plats: Granbo - Hälsingland, 2005
Kamera: Canon EOS 300D 1/40 sek, f5,6, 400 mm. ISO 200. 

En solig skön dag i september 2005 hade jag bestämt mig för att leka trädgårdsodlare. Det var något nytt för mig att stå inför en korg med shyssta lökar av tulpaner. Jag hade läst på nogrannt inför planteringen av lökarna, hur de skulle planteras, på vilket djup, hur tätt och framförallt hur man skyddar dem mot vegetarianska predatorer. Ett finare ord för dem är Capreolus capreolus, med andra ord rådjur. 

Lökarna for i backen och under tiden jag planterade kastade jag emellanåt ett getöga upp mot skogsranden där det stod en råbock och blängde suget åt mitt håll. Anade han vad jag höll på med? Men inte äter väl rådjur lökar? Jag rådfrågade grannen hur jag skulle bete mig och grannen sa att jag skulle vara lugn, hon trodde att rådjuren nog bara var intresserad av mina tulpaner till våren när de skjutit skott. Men, sa hon, för att vara på den säkra sidan, plantera några under din enbuske, för en tycker de inte om. Till saken hör att jag hade en liten odlingskulle där jag ville ha en liten oas av barrträ och annat och där hade jag bl a planterat en dyr lågväxande enbuske som jag var synnerligen rädd om.  

Sagt och gjort, jag planterade några väl valda lökar därunder och hösten började rulla in med frostnätter och allt som hör därtill, som t ex hungriga rådjur. Råbocken gick därute på gräsmattan, totalt obrydd av mina okvädningsord och hyttande nävar medelst ramsa om "att du skulle bara våga röra mina tulpaner!"

En sen eftermiddag kom jag på honom. Jag såg att han stod med alla klövarna i förbjuden mylla och jag rev åt mig kameran för att säkra bevis. Ett bevis på intrånget i min gröna oas, surt införskaffad och med handlingskraftig nybörjarkärlek planterad. 

– GE %¤#”!! I MINA TULPANER hoade jag samtidigt som jag lyfte kameran och fick den flyende tulpantjuven på bild. 

Ganska snart upptäckte jag dock att denna bock hade ett ess i rockärmen, ty hans krona var inte alls dekorerad med blomster, nä, denna bock hade fintat mig totalt och tog till flykten med resterna av min gröna (och dyra) plantering av enebuske och en liten rest av en söt liten gran invirad i hornen.

Jag törs nästan lova att denna trädgårdsmarodör skrattade hela vägen in i skogsdungen med min plantering hängandes likt en basker lite fräckt på sned. 

Tulpanerna då? Jodå, de visade sig lite här och där under våren, alla utom de jag planterat under enbusken, tulpaner och enbuskar trivs visst inte i hop har jag hört.

 


 

Fotograf: Agnetha Lundberg/N
Plats: Vårhallarna, Österlen 14 05 30
Kamera: Nikon D800E, 24 mm f/16, 1,6 sek

Det var en vacker vårkväll i slutet av maj. Min kompis och jag hade åkt ner till Österlen för att tillbringa några dagar där för att fotografera. Den här speciella kvällen ställde vi kosan till Vårhallarna med sin spännande natur, som ibland kan blir riktigt dramatisk när vågor och vinden ligger på. Den här kvällen var det dock härliga varma försommarvindar och vackra moln på himlen. Så det var verkligen en kväll som upplagd för härlig landskapsfotografering.
 
Kom knattrande på mopeder
Vi kom dit och tänk, vi var alldeles ensamma på denna kustremsa – i alla fall en liten stund – För jag hade inte hunnit mer än plocka fram min utrustning och rigga stativet – så dök de upp. Ungdomarna kom knattrande på sina mopeder för tänk de hade också bestämt sig för en skön kväll bland klipporna. jag tog väl ingen notis om dem först. Jag arbetade på med mina kompositioner och hade väl i princip hittat något som jag kände - Yes, där har vi det. Men tji fick jag, för ungarna hade upptäckt mig och hade nog den åsikten, att ett par ungdomar i min landskapsbild skulle göra susen. Så två av dom drog iväg och satte sig helt resolut mitt i min fina komposition. Ok, ok, tänkte jag, jag får väl rikta kamera åt ett annat håll.
 
Jag komponerade, fokuserade, funderade 
Jodå, där fanns nästa komposition som kändes helt ok. Så samma procedur drog igång. Jag komponerade, fokuserade, funderade korrigerade lite. Men jag var för långsam. Under tiden jag arbetade, så förflyttade sig ungarna in i min nya komposition. Så här höll vi på en stund och jag började bli mer och mer frustrerad, medan jag misstänkte att ungarna började bli mer och mer roade av situationen.
 
Hamna i en av våar större kvällstidningar 
Min kompis hade nu upptäckte min något prekära situation och kunde nog också se på mitt kroppsspråk att mitt tålamod var upp upphällningen. När jag slet av kameran från stativet så insåg hon att nu är situationen desperat. Så hon kom släntrande bort till mig, klappade mig på axeln och med lugn ton sa – Agnetha, lugn och fin nu – jag löser det här.
 
Hon knallade bort till ungarna och började prata med dom. Jag hörde för ingenting, men när de kom bort till mig började jag förstå.
 
Hon hade lugnt och stilla börjat förklara för ungarna att jag var utsänd från en tidning för att skildra den vackra naturen på Österlen. Hon själv var med som assistent och skulle försöka göra lite kringbilder. Så hade ungarna lust att ställa upp och vara med på en bild kanske - om de hade tur, skulle de hamna i en av våra större kvällstidningar. De ställde glatt upp på en bild och frågade mig intresserat vad jag höll på med. Blev väldigt oroliga när min kompis förklarade att om jag inte kommer hem med några bilder så får jag ju inga pengar och då kan jag inte köpa mat och det kommer bli jättesynd om mig. Ungarna blev riktigt oroliga och från att ha varit små marodörer som nästan drivit mig till vansinne, blev de just så härliga som ungdomar kan vara. Så jag fick min bild som ni kan se och jag kunde åka hem och sova med ett nöjt leende på läpparna. 
 

Fotograf: Johan Schmitz/N
Plats: Mårmaområdet
Kamera: Nikon D800E med 150 mm f/2,8, 1/100 sek, f/8, ISO 100

Det är september 2014 och jag vandrar i Mårmaområdet för första gången. Dagen har tillbringats i kallt och regnigt gråväder och när jag kommer till den lilla ”Mårmastugan” sent på kvällen är jag fysiskt slutkörd. Efter lite kvällsmat och andrra kvällsbestyr kryper jag ner i sovsäcken för att få en natts efterlängtad sömn. Ett av mina mål med denna höstvandring är att få uppleva och fotografera norrsken, så det sista jag gör innan jag somnar är att ställa väckarklockan på ”mitt-i-natten” med förhoppningen om att vädret ska ha klarnat så jag kan få en norrskensupplevelse.
 
Jag sover mycket djupt, så djupt som man bara gör efter en tung vandringsdag till fjälls. När klockan ringer tvekar jag både en, två och tre gånger om jag verkligen ska ta mig ur den varma och sköna sovsäcken, men tillslut vinner fotografen inom mig. När jag tittar ut syns inte den svagaste norrskensflamma, men himlen är absolut kristallklar och fullmånen lyser starkt över dalen. Tanken slår mig att jag ska ta mig upp i det så kallade Mårmapasset till soluppgången. En snabb beräkning av vandringstiden upp dit ger vid handen att det borde vara möjligt. När jag vänder mig om kallar den varma och sköna sovsäcken. Chanser som dessa ges inte så ofta, så sovsäcken får vänta till en annan natt, säger jag till mig själv.
 
Snabbt packar jag ihop mina grejor, dricker något varmt och ger mig av på den nattliga vandringen. Månskenet är så starkt att pannlampan knappt behövs. Sömnbristen gör sig påmind och jag snubblar till, men målet att stå uppe i passet med vidsträckt utsikt mot både norr och söder i soluppgången hägrar. Vandringen blir allt brantare och snart är jag genomblöt av svett och hjärtat bultar. Jag har inte träffat en människa på flera dagar, jag är omsluten av en kompakt tystnad och runt omkring mig tornar höga, mörka berg. En mycket stark känsla av ensamhet sköljer över mig när jag sakta, sakta tar mig upp för den branta stigen mitt i natten… 
 
Efter några timmars kämpande når jag tillslut mitt mål. Jag vräker av mig ryggsäcken och byter kläder till varma och torra så fort jag kan. Jag tar fram kamera och stativ och under 2,5 timme får jag njuta av den gryende dagens ljusskådespel bland berg och dalar. När solen når över bergstopparna och börjar lysa ner i dalen som jag vandrat upp genom under natten bubblar det av lycka inombords.
 

 

Fotograf: Fredrik Ehrenström/N
Plats: Göteborg
Kamera: Nikon D200 med 200 mm Micronikkor samt Nikon SB-800 blixt. 1/250 sek, f16, ISO 100

En solig, vindstilla dag, den 16 juli 2010, en bit norr om Göteborg, ropar min fru till mig - FREEDRIK! - det ligger en snok (Natrix natrix) i dammen! Vi har två små dammar på tomten, båda cirka 4 kvadratmeter stora. I båda dammarna har vi både röda, rosa och vita näckrosor, som för tillfället blommade. 

Det var en lugn, solig dag, alldeles vindstilla och responsen till min fru’s vrål var att - greppa kameran, ha rätt objektiv på och ta med blixten för säkerhets skull. Väl nere vid dammen, mycket riktigt - där låg en snok och jag la mig tillrätta vid dammkanten och började fota. Efter 5 minuter splaschade det till just till vänster om mig och jag hann se att en stor groda hoppade ned och störtdök till botten av dammen.

Snoken syntes inte till för tillfället, men var kvar i dammen. Jag låg kvar, väntade några minuter och föreställde mig bilder på en snok sväljandes en groda. Då sågs en vibration i den annars spegelblanka vattenytan och snart dök snoken upp - med grodan i svalget. En 10 minuter lång procedur vidtog - för snoken - att svälja grodan med huvudet först.

Det blev det inga bra bilder varken före eller under sväljandet, eftersom snoken befann sig inne i dammens täta kantvegetation. Däremot, när grodan var svald, verkade det som att snoken var övermätt! Den simmade av och an i dammen, utan att bry sig om mig (1.5 meter ifrån!) och gapade (gäspade!?) titt som tätt. Gapandet påminde om ett rapande efter en övermäktig måltid.

I dammen fanns för tillfället två blommande vita näckrosor. Vid 5 tillfällen av den 50 bilder långa bildsekvensen, var snoken nära en av de vita näckrosorna - och gapade samtidigt! Min låga bildvinkel vid dammkanten gjorde att jag i kamerasökaren såg både snoken’s och näckrosen’s spegelbilder nedtill! Till slut hade snoken fått nog av sitt besök i dammen, slingrade sig upp och gav sig iväg. Min tanke var då att detta var ett sk. ”Once upon a Lifetime”-tillfälle!

Jag gick in och laddade ner bilderna till datorn genast och av cirka 50 bilder fanns fem som ”satt”. ”Sicken tur” - och jag lär inte få den igen! Scenariot från 2010 har inte upprepats, trots ytterligare snokar i dammen.

Att jag lyckades ta denna bilden beror på följande:

1. Sommar och sol.
2. Vi var hemma.
3. Snok i trädgårdsdammen.
4. Min fru upptäckte snoken och ropar på mig.
5. Fotoberedd kamera och rätt objektiv. 
6. Groda som hoppar ned i dammen.
7. Blommande näckros.
8. Vindstilla = spegelblank vattenyta.
9. Tog mängder av bilder.
10. TÅLAMOD och TUR! 


 

Kontakt

Anders Geidemark (ordförande)
Tel. 070-769 41 77
Email: anders.geidemark@telia.com

Webbmaster

Mats Andersson
Email: mats@concret.se
Powered by CONCRET