Fotograf: Johan Schmitz/N
Plats: Mårmaområdet
Kamera: Nikon D800E med 150 mm f/2,8, 1/100 sek, f/8, ISO 100

Det är september 2014 och jag vandrar i Mårmaområdet för första gången. Dagen har tillbringats i kallt och regnigt gråväder och när jag kommer till den lilla ”Mårmastugan” sent på kvällen är jag fysiskt slutkörd. Efter lite kvällsmat och andrra kvällsbestyr kryper jag ner i sovsäcken för att få en natts efterlängtad sömn. Ett av mina mål med denna höstvandring är att få uppleva och fotografera norrsken, så det sista jag gör innan jag somnar är att ställa väckarklockan på ”mitt-i-natten” med förhoppningen om att vädret ska ha klarnat så jag kan få en norrskensupplevelse.
 
Jag sover mycket djupt, så djupt som man bara gör efter en tung vandringsdag till fjälls. När klockan ringer tvekar jag både en, två och tre gånger om jag verkligen ska ta mig ur den varma och sköna sovsäcken, men tillslut vinner fotografen inom mig. När jag tittar ut syns inte den svagaste norrskensflamma, men himlen är absolut kristallklar och fullmånen lyser starkt över dalen. Tanken slår mig att jag ska ta mig upp i det så kallade Mårmapasset till soluppgången. En snabb beräkning av vandringstiden upp dit ger vid handen att det borde vara möjligt. När jag vänder mig om kallar den varma och sköna sovsäcken. Chanser som dessa ges inte så ofta, så sovsäcken får vänta till en annan natt, säger jag till mig själv.
 
Snabbt packar jag ihop mina grejor, dricker något varmt och ger mig av på den nattliga vandringen. Månskenet är så starkt att pannlampan knappt behövs. Sömnbristen gör sig påmind och jag snubblar till, men målet att stå uppe i passet med vidsträckt utsikt mot både norr och söder i soluppgången hägrar. Vandringen blir allt brantare och snart är jag genomblöt av svett och hjärtat bultar. Jag har inte träffat en människa på flera dagar, jag är omsluten av en kompakt tystnad och runt omkring mig tornar höga, mörka berg. En mycket stark känsla av ensamhet sköljer över mig när jag sakta, sakta tar mig upp för den branta stigen mitt i natten… 
 
Efter några timmars kämpande når jag tillslut mitt mål. Jag vräker av mig ryggsäcken och byter kläder till varma och torra så fort jag kan. Jag tar fram kamera och stativ och under 2,5 timme får jag njuta av den gryende dagens ljusskådespel bland berg och dalar. När solen når över bergstopparna och börjar lysa ner i dalen som jag vandrat upp genom under natten bubblar det av lycka inombords.
 

 

Fotograf: Fredrik Ehrenström/N
Plats: Göteborg
Kamera: Nikon D200 med 200 mm Micronikkor samt Nikon SB-800 blixt. 1/250 sek, f16, ISO 100

En solig, vindstilla dag, den 16 juli 2010, en bit norr om Göteborg, ropar min fru till mig - FREEDRIK! - det ligger en snok (Natrix natrix) i dammen! Vi har två små dammar på tomten, båda cirka 4 kvadratmeter stora. I båda dammarna har vi både röda, rosa och vita näckrosor, som för tillfället blommade. 

Det var en lugn, solig dag, alldeles vindstilla och responsen till min fru’s vrål var att - greppa kameran, ha rätt objektiv på och ta med blixten för säkerhets skull. Väl nere vid dammen, mycket riktigt - där låg en snok och jag la mig tillrätta vid dammkanten och började fota. Efter 5 minuter splaschade det till just till vänster om mig och jag hann se att en stor groda hoppade ned och störtdök till botten av dammen.

Snoken syntes inte till för tillfället, men var kvar i dammen. Jag låg kvar, väntade några minuter och föreställde mig bilder på en snok sväljandes en groda. Då sågs en vibration i den annars spegelblanka vattenytan och snart dök snoken upp - med grodan i svalget. En 10 minuter lång procedur vidtog - för snoken - att svälja grodan med huvudet först.

Det blev det inga bra bilder varken före eller under sväljandet, eftersom snoken befann sig inne i dammens täta kantvegetation. Däremot, när grodan var svald, verkade det som att snoken var övermätt! Den simmade av och an i dammen, utan att bry sig om mig (1.5 meter ifrån!) och gapade (gäspade!?) titt som tätt. Gapandet påminde om ett rapande efter en övermäktig måltid.

I dammen fanns för tillfället två blommande vita näckrosor. Vid 5 tillfällen av den 50 bilder långa bildsekvensen, var snoken nära en av de vita näckrosorna - och gapade samtidigt! Min låga bildvinkel vid dammkanten gjorde att jag i kamerasökaren såg både snoken’s och näckrosen’s spegelbilder nedtill! Till slut hade snoken fått nog av sitt besök i dammen, slingrade sig upp och gav sig iväg. Min tanke var då att detta var ett sk. ”Once upon a Lifetime”-tillfälle!

Jag gick in och laddade ner bilderna till datorn genast och av cirka 50 bilder fanns fem som ”satt”. ”Sicken tur” - och jag lär inte få den igen! Scenariot från 2010 har inte upprepats, trots ytterligare snokar i dammen.

Att jag lyckades ta denna bilden beror på följande:

1. Sommar och sol.
2. Vi var hemma.
3. Snok i trädgårdsdammen.
4. Min fru upptäckte snoken och ropar på mig.
5. Fotoberedd kamera och rätt objektiv. 
6. Groda som hoppar ned i dammen.
7. Blommande näckros.
8. Vindstilla = spegelblank vattenyta.
9. Tog mängder av bilder.
10. TÅLAMOD och TUR! 


 

 
Fotograf: Jonas Forsberg/N
Plats: ___
Kamera: Canon EOS 5D Mark II. 1/100 sek, f5,6, 500 mm. ISO 400. 


Många nätter har jag legat i min koja och njutit av orrarnas lek runt omkring mig. Jag njuter av att få gå ut till kojan i skymningen, krypa in och lägga mig till rätta och höra på vårens alla nattljud. Under den intensivaste tiden i mitten av april spelar tupparna outtröttligt vid flera tillfällen under natt & morgon.

Vid detta tillfälle när det fortfarande är mörkt hände det. Alla tuppar lättar & kastar sig iväg men strax utanför kojan slåss (i mina öron) två tuppar fortfarande. Sekunderna går och jag ändrar uppfattning och blir klarvaken. Slagsmålet tynar sakta bort och tanken slår mig. Dödskamp.

Försiktigt sätter jag mig upp och kikar ut i gömslegluggen. Milda makter. 10 meter snett till höger om kojan sitter en duvhök och håller krampaktigt en orrtupp i klorna. Sekunderna går och orrens liv rinner ut. Det är alldeles för mörkt för att fotografera så den tanken slår mig inte ens. Detta är tredje gången i mitt liv som jag ser duvhök vid orrspel och första gången som duvhöken lyckats med jakten. Till det ska det sägas att jag har bevittnat minst 200 orrspelsmorgnar.

Duvhöken tar ett krafttag och vill ta med sig bytet till sin matplats, men icke...
Tuppen är för stor och höken orkar inte ta till vingar med den. Duvhöken börjar istället plocka tuppen och frukosten får intagas på mossen. Minutrarna går och morgonrodnaden i öster gör sig tillkänna. Tänk om det går att ta en bild.. Jag skruvar upp alla inställningar i kameran till max och lyckas  ta bilder. Till slut efter en halvtimma, trekvart börjar duvhöken bli mätt och jag lyckas med att fånga det på bild. Duvhöken kan inte nu heller flyga iväg med bytet så då får man göra det bästa av saken, gömma bytet på plats....

Och var är det mitt ute på en mosse?
Svar från duvhöken: Jag släpar in orrtuppen under kamouflagenätet vid den där fotografens koja!! Vilket han gjorde. För att sedan sträcka ut på vingarna mot skogen.


 

 

Fotograf: Janos Jurka
Plats: Långtjärn, Ludvika kommun, Dalarna
Datum: 2000-04-07
Kamera: Canon 1 med 1:2,8/35 TS, Fuji Velvia 100 ASA


Norrsken har fascinerat mig ända sen jag såg det för första gången i slutet av1950-talet.

Det dröjde ändå till introduktionen av Fuji Velvia 100 ASA filmen innan jag gjorde mina första riktiga försök att på allvar föreviga fenomenet.

Att fotografera norrsken med svart-vitt film gav inte mycket och de högkänsliga färgfilmerna som då fanns på marknaden gav inte heller ett resultat som jag var nöjd med.

När Fuji Velvia 100 ASA filmen kom öppnades äntligen en liten dörr på glänt.

I början blev besvikelser och det gick åt en del svära också innan jag fick några användbara bilder.

Det tog tid innan jag fick tillräcklig erfarenhet för att kunna bedöma rätt exponering.

Problem var också att hinna ta några alternativa exponeringar – exponeringsmätarna var inte att lita på för just norrsken. Sen dagar av väntan på de framkallade filmerna från labbet innan man kunde se resultatet och ta lärdom av misstagen.

Med dagens digitala teknik är det tack och lov avsevärt mycket enklare och säkrare.

Norrskenet genereras av soleruptioner och därmed finns fenomenet i stort sett dygnet runt och året runt i större eller mindre omfattning.

Att se men framför allt fotografera det är däremot något helt annat.

Bor man dessutom som jag i södra Dalarna (60°10’58’’ N och15º9’28’’ Ö) - är det långt till det så kallade norrskensbältet. Då krävs det ett rejält utbrott på solen som pressar norrskensovalen söderut för att omkring två dygn senare ska finnas en chans att njuta av norrsken i dess fulla prakt.

Dessutom är bara att hoppas att vågen med partiklar som orsakar norrskenet anländer till jordens atmosfär under dygnets mörka timmar, att det är klart väder och att man har kollat prognoserna just för den dagen så man är beredd.

Även om allt stämmer och prognosen är lovande återstår ändå en del väntan på den rätta intensiteten som tyvärr varierar upp och ner, att gardinen inte ska fladdra alltför mycket och att norrskenet ska vara färgrik.

Den sjunde april 2000 stämde allt!

 


 

 
Fotograf: Tomas Lundquist/N
Plats: Uppland 15-12-29. Kl 08.52
Kamera: Canon 1D MkIV Brännvidd 500mm. 1/125 sek med f4,0. ISO 1250. Beskuren.
 
Jag har vid otaliga tillfällen letat och beskådat lappugglor i Uppland under vår, sommar och höst. Däremot har jag inte förrän 2015/2016 varit i närheten av dessa fina ugglor under vintern. Denna vinter har ett antal olika individer rumsterat i ett område inte långt från Uppsala. Vid mitt första besök i området såg jag inte skymten av dem, trots 8 timmars väntan. Däremot smög en slaguggla fram en kort stund, vilket givetvis gladde. Vid mitt andra besök hade jag lite mer tur då åtminstone två olika individer visade sig till och från.
 
Att fotografera ugglor under naturliga förhållanden är inte lätt. För det första är de inte lätta att hitta, då de ofta sitter stilla annat än när de jagar, vilket de gör i mörker. För det andra, måste man välja en plats och sedan i princip vara  helt och hållet stilla. De jagar ofta sork och dessa känner av om man går runt och trampar. De trycker nere i gräset och ugglorna ges aldrig möjlighet att upptäcka dem. 
 
Denna svinkalla morgon anlände jag till inägan efter en tre kilometers promenad i mörkret med all tung kamerautrustning. Jag ställde mej på lämpligt ställe och spanade. Efter en stund hittar jag en lappuggla sitter i ett träd, i skogskanten, ca 50 meter bort! Det går ganska lång tid innan det händer något. Jag väntar blickstilla med ugglan i sökaren. Ingenting händer och ingenting händer. Helt plötsligt lättar ugglan, spanar in något på den frostnupna marken, dyker ner och plockar en sork, som den lugnt tar med sig tillbaka och slukar den i princip på direkten. Platsen som sorken dök upp låg ca 30 meter från trädet. Man imponeras av hur extremt god syn/hörsel dessa ugglor har! Ett antal bilder blev det under dessa sekunder när ugglan gjorde sitt utfall. Jag kände på mej att resultatet var sådär, då bakgrunden var brokig. Några bilder håller dock något sånär skärpa och en delförstoring av en av rutorna visas här ovan. 

Efter detta, var det lugnt och väldigt kallt i ca 6  timmar, innan ugglorna började födosöka igen. Att fotografera ugglor under naturliga förhållanden är riktigt svårt, i synnerhet när man utgår ifrån mottot att inte störa dem. Man måste vara helt stilla, man måste stå på rätt plats och man måste vänta. Otaliga är de tillfällen när det helt enkelt inte blir några bilder överhuvudtaget. När man lyckas få till några bilder är det dock väldigt givande!
 

Kontakt

Anders Geidemark (ordförande)
Tel. 070-769 41 77
Email: anders.geidemark@telia.com

Webbmaster

Mats Andersson
Email: mats@concret.se
Powered by CONCRET