Fotograf: Göran Ekström/N

Plats: ________________

Kamera: _____________


Under flera år i rad har jag varit ute på vårkvällarna för att lyssna efter ugglor. Slagugglan har varit en av de som placerats högt på min önskelista, då honan och hanen pratar med sina vida hörbara röster. Ytterst få gånger har det lyckats! Förmodligen är jag i fel marker och söker. Men eftersom det finns flera, mycket passande och underbart vackra högstubbar i omgivningen är det här jag vill möta dem. Ett ljudligt avslöjande av de försiktiga fåglarna kan nämligen resultera i en spännande häckning framöver.

Häckningen i holk, som det finns på andra platser, är ingenting i bild-jämförelse med en gammal vacker och av ålder formad högstubbe. Så som det varit i gamla tider och som är en naturlig häckningsplats för arten. I vår tid är dessa gamla högstubbar faktiskt mer sällsynta i mina marker än ugglan själv!

Lockrop från bandspelare
En vårkväll var jag som vanligt ute och lyssnade. Inget resultat i vanlig ordning. Men äntligen – efter ett lockrop från min bandspelare med hanens hoande läte fick jag äntligen svar. En liten stund senare hördes dessutom också en honas sträva kraxande tiggarläte inne från ett skogsområde, strax bakom mig.

Ganska snart kom jag till den första misstänkta stubben i närheten som jag kände till. Då jag knackade på stammen flög en slaguggla upp ur stubbens inre och satte sig i närheten och tittade på mig. Bingo! En snabb titt i stubbens inre avslöjar fyra ungar. Nu var det bara att snabbt avlägsna sig för att bättre förbereda ett framtida besök.

Dyrbar hemlighet
Vid tiden då det var dags att återvända sitter honan framför mig i ett träd i närheten och vaktar sin dyrbara hemlighet. Hon bär emellertid inte artens namn utan orsak! Blir hon provocerad kan hon utan minsta tvekan anfalla och med sina åtta sylvassa klor sikta in sig på inkräktarens ansikte. Men liksom vi människor bär på olika personliga egenskaper finns det också olika individer i djurvärlden. Liksom andra ugglor visar sig denna hona också vara av en sällsynt fridfull karaktär. Visserligen knäpper hon inledningsvis varnande med sin näbb men lugnar sig snart då jag sakta sätter mig ner,  lugnt och stilla. Ibland funderar jag på varför jag efter många år i uggleskogen, frånsett ett tillfälle då jag inte följde spelreglerna, aldrig blivit anfallen. Förmodligen är det förmågan att sprida ett viktigt lugn omkring sig som objuden gäst som är hemligheten. Att låta ugglan ostört få ha kontroll över sin omgivning och ungarna samtidigt som man själv inte tillför onödigt skarpa ljud eller snabba rörelser som kräver uppmärksamhet och stressar henne. Att sitta lite gömd eller i ett gömsle i närheten är givetvis det bästa. Även om bägge föräldrafåglarna vet att man befinner sig på plats hjälper det ytterligare till att kunna följa de intressanta fåglarna lite närmare.

Göran Ekström/N


 

 

Fotograf: Jens Rydell/N

Plats och tid: Abruzzo & Molinese Nationalpark, Italien, aug 2014

Utrustning: Canon 5D Mk III, 50 mm brännvidd, fotocell, 4 blixtar, f=16, ISO 200. Allt riggat i förväg.

 

Barbastellen är ett av Europas mest hotade däggdjur. Den har nyligen försvunnit från många platser och flera länder men den är fortfarande någorlunda vanlig i vissa områden i Småland och i Italiens bergsområden. Anledningen till minskningen är inte känd, men personligen tror jag att ljusföroreningar spelar stor roll. Barbastellen skyr lampor av alla slag, och försvinnandet från en del gamla kända lokaler verkar ha skett i samband med att man satt upp belysning där. Riktigt och vidsträckt mörker håller på att bli en sällsynthet i södra Sverige, med oanade konsekvenser för nattaktiva djur. 

Det är mycket svårt att komma barbasteller inpå livet. Detta gör att bilder av den här arten i frihet är mycket ovanliga. Kolonierna lever i hus eller i träd, men de splittras hela tiden upp i mindre grupper som flyttar runt mellan olika boplatser. När man väl hittar en grupp kan man inte räkna med att den är kvar på samma plats nästa kväll. 

Min gode vän och kollega Danilo Russo driver ett forskningsprojekt vid Neapels Universitet i Italien. Han har studerat en grupp barbasteller under flera år och känner dem väl, bättre än någon annan. Varje natt kommer åtskilliga barbasteller och andra fladdermöss för att dricka från en cementbehållare som samlar upp vatten till områdets friströvande kossor. Med en fotocell och en kamera på behållarens kant och några blixtar runtom lyckades jag till slut få en del skapliga bilder på drickande barbasteller. Men utan Danilo hade jag aldrig fått tillstånd att fotografera i nationalparken. Det krävdes ändå två veckor, en hel del god mat och även lite vin emellanåt.

Att dricka är en konst för både fladdermöss och fotografer, särskilt i Italien.

För fladdermössens del gäller det att inte bli kvar i vattnet. Att närma sig en vattenyta från sidan i mörker är riskabelt, eftersom ekot från vattenytan reflekteras bort och gör att ytan inte ”syns” utan liknar ett svart hål. Bedömning av vattenytans exakta läge sker därför i ett tidigare skede, genom att fladdermusen dyker rakt ner mot ytan, och då får ett bra eko som kan användas för beräkning av avståndet till vattnet. Först sedan den vet exakt var ytan är, närmar den sig från sidan och dricker. Som synes på bilden gör den detta med millimeterprecision trots att den inte kan ”se” vattenytan!

 


 

 Fotograf: Tom Svensson/N

Plats: Zimbabwe. 15-09-14. Klockan 16:39

Kamera: Canon EOS-1D X. Brännvidd 560 mm. 1/125 sek med f5,6. ISO 800.

Under 6 år har jag årligen åkt till Afrika för att se vildhundar i det vilda och inte i något Gamereserve. Men det blev aldrig några möten. Jag har till och med åkt förbi en plats där fotokollegor fem minuter senare sett en flock men jag såg dem aldrig. Jag åkte även till Zimbabwe och en plats där det finns en stor sannolikhet att se dem, men icke. I fjol åkte jag ytterligare en gång till Zimbabwe för att pröva lyckan.

Jag åkte ner själv, före en grupp som skulle anlända senare, bara för att leta vildhundar. Träffade redan första dagen BBC som var där för att filma vildhundarna och de hade haft tur och sett hundarna jaga. Andra dagen gick utan att se något. Men när jag träffade på vännerna från BBC visade det sig att de hade fått ett tips var hundarna kunde vara.

26 hundar kommer springandes
Vi satt ute på en slätt och väntade tills det började närma sig solnedgång. I den här nationalparken får man inte köra efter solens nedgång - så det var bara att ge sig av. Lite irriterad av att veta att de troligen fanns i närheten av "min" glänta. När jag kört igenom skogen på andra sidan gläntan träffade jag en "ranger" som sa att han sett hundarna och han tyckte jag borde ge denna plats fem minuter, vilket jag gjorde. Då helt plötsligt såg jag första hunden. Jag slängde mig ur bilen och ner på marken för att få bättre vinkel på bilderna när hela flocken kom rakt emot mig. 26 stycken hundar inklusive valpar kom springande - och att dessutom ha den turen att de kom rakt mot mig var magiskt. De passerade på någon meters håll och gåshuden var påtaglig och glädjen total!

Jag har alltid haft en enorm tur när det gäller att se stora kattdjur, men vildhundar och Dholer har jag fått leta mycket efter. Men nu fick jag äntligen uppleva dem och på ett så underbart sätt. Tyvärr så skulle jag byta operatör nästa morgon för att leta vidare när denna operatör inte infann sig och mitt letande fick ett abrubt slut. Jag fick sätta mig i bilen och köra 10 timmar till Harare för att två dagar senare köra 10 timmar igen tillbaks till nationalparken. Men även andra svängen gav hundar plus att jag fick se en jakt, även om den blev kort var det en stor upplevelse att se dem igen.

Jag kommer utan tvekan åka ner för att leta efter dem igen - men först 2017. I år blir det Tigrar och förhoppningsvis Dholer sedan Pandor och avslutar med ännu en magisk resa till Borneo samt framför allt Komodo.


 

 

 

Fotograf: Mats Andersson/N

Plats: Småland 130518. Klockan är 23.33. 

Kamera: Nikon D3. Brännvidd 24 mm. 0,4 sek med f2,8. ISO 6.400


Mina förberedelser började redan på hösten. Jag bestämde mig för att agera regissör - dvs jag bestämde hur jag ville ha min bild långt innan jag hade sett en grävling på den här platsen. Det gamla trädet som låg på marken var perfekt. Vackert. Och så miljön med boningshuset och träden i bakgrunden. Jag testade att göra några bilder med vidvinkel (24 mm). Kameran satte jag mycket lågt bara 1,5-2 meter från det gamla trädet på marken. Min idé var ju att visa grävlingen i sin miljö - den lever ju ofta nära oss människor. Nattens vandrare som jag brukar kalla den.

Så kom äntligen vintern
Efter höstens planerande så kom äntligen vintern. Och det blev en ganska sträng vinter med mycket snö. Det är en fördel om vintern blir kall med mycket snö. Blir det milda veckor så traskar grävlingarna upp och ger sig ut för födosök. Men så blev det inte den här vinter. När våren kom så började jag lägga ut fiskbitar på den gamla trädstammen. Och för de nyvakna och hungriga grävlingarna blev det här svårt att motstå. Jag placerade ut stativet och lät det stå där hela tiden - för att grävlingarna skulle vänja sig vid det.

20 nätter på raken
När sedan inte nätterna var allt för mörka bestämde jag mig för att försöka få min drömbild. Varje kväll  la jag ut fiskbitar på trädstammen samt monterade kameran på stativet. Kameran var försedd med fjärrutlösare. Jag monterade också upp en åtelkamera med svart IR som ser i mörkret (tillstånd krävs). Så när en grävling närmade sig stocken tog åtelkameran en bild som skickades till min mobiltelefon som MMS. Då var det bara att vakna och stiga upp samt ge sig ut på en plats ca 50 meter från stocken. Där satt jag med min kikare och såg när grävlingen hoppade upp på trädstammen - och kunde då utlösa kameran på distans. Lättare sagt en gjort :) I början blev så klart grävlingen rädd för kameraljudet och hoppade av stocken. Det tog mig 20 nätter på raken innan jag fick den här bilden. Problemet var ofta att grävlingen inte satt still den sekund som ofta krävdes i exponeringstid trots ISO 6.400. Att använda blixt var aldrig något alternativ då jag ville fånga nattens stämning i gråskalor utan något onaturligt ljus.

Kontakt

Anders Geidemark (ordförande)
Tel. 070-769 41 77
Email: anders.geidemark@telia.com

Webbmaster

Mats Andersson
Email: mats@concret.se
Powered by CONCRET