Fotograf: Jonas Forsberg/N
Plats: ___
Kamera: Canon EOS 5D Mark II. 1/100 sek, f5,6, 500 mm. ISO 400. 


Många nätter har jag legat i min koja och njutit av orrarnas lek runt omkring mig. Jag njuter av att få gå ut till kojan i skymningen, krypa in och lägga mig till rätta och höra på vårens alla nattljud. Under den intensivaste tiden i mitten av april spelar tupparna outtröttligt vid flera tillfällen under natt & morgon.

Vid detta tillfälle när det fortfarande är mörkt hände det. Alla tuppar lättar & kastar sig iväg men strax utanför kojan slåss (i mina öron) två tuppar fortfarande. Sekunderna går och jag ändrar uppfattning och blir klarvaken. Slagsmålet tynar sakta bort och tanken slår mig. Dödskamp.

Försiktigt sätter jag mig upp och kikar ut i gömslegluggen. Milda makter. 10 meter snett till höger om kojan sitter en duvhök och håller krampaktigt en orrtupp i klorna. Sekunderna går och orrens liv rinner ut. Det är alldeles för mörkt för att fotografera så den tanken slår mig inte ens. Detta är tredje gången i mitt liv som jag ser duvhök vid orrspel och första gången som duvhöken lyckats med jakten. Till det ska det sägas att jag har bevittnat minst 200 orrspelsmorgnar.

Duvhöken tar ett krafttag och vill ta med sig bytet till sin matplats, men icke...
Tuppen är för stor och höken orkar inte ta till vingar med den. Duvhöken börjar istället plocka tuppen och frukosten får intagas på mossen. Minutrarna går och morgonrodnaden i öster gör sig tillkänna. Tänk om det går att ta en bild.. Jag skruvar upp alla inställningar i kameran till max och lyckas  ta bilder. Till slut efter en halvtimma, trekvart börjar duvhöken bli mätt och jag lyckas med att fånga det på bild. Duvhöken kan inte nu heller flyga iväg med bytet så då får man göra det bästa av saken, gömma bytet på plats....

Och var är det mitt ute på en mosse?
Svar från duvhöken: Jag släpar in orrtuppen under kamouflagenätet vid den där fotografens koja!! Vilket han gjorde. För att sedan sträcka ut på vingarna mot skogen.


 

 

Fotograf: Janos Jurka
Plats: Långtjärn, Ludvika kommun, Dalarna
Datum: 2000-04-07
Kamera: Canon 1 med 1:2,8/35 TS, Fuji Velvia 100 ASA


Norrsken har fascinerat mig ända sen jag såg det för första gången i slutet av1950-talet.

Det dröjde ändå till introduktionen av Fuji Velvia 100 ASA filmen innan jag gjorde mina första riktiga försök att på allvar föreviga fenomenet.

Att fotografera norrsken med svart-vitt film gav inte mycket och de högkänsliga färgfilmerna som då fanns på marknaden gav inte heller ett resultat som jag var nöjd med.

När Fuji Velvia 100 ASA filmen kom öppnades äntligen en liten dörr på glänt.

I början blev besvikelser och det gick åt en del svära också innan jag fick några användbara bilder.

Det tog tid innan jag fick tillräcklig erfarenhet för att kunna bedöma rätt exponering.

Problem var också att hinna ta några alternativa exponeringar – exponeringsmätarna var inte att lita på för just norrsken. Sen dagar av väntan på de framkallade filmerna från labbet innan man kunde se resultatet och ta lärdom av misstagen.

Med dagens digitala teknik är det tack och lov avsevärt mycket enklare och säkrare.

Norrskenet genereras av soleruptioner och därmed finns fenomenet i stort sett dygnet runt och året runt i större eller mindre omfattning.

Att se men framför allt fotografera det är däremot något helt annat.

Bor man dessutom som jag i södra Dalarna (60°10’58’’ N och15º9’28’’ Ö) - är det långt till det så kallade norrskensbältet. Då krävs det ett rejält utbrott på solen som pressar norrskensovalen söderut för att omkring två dygn senare ska finnas en chans att njuta av norrsken i dess fulla prakt.

Dessutom är bara att hoppas att vågen med partiklar som orsakar norrskenet anländer till jordens atmosfär under dygnets mörka timmar, att det är klart väder och att man har kollat prognoserna just för den dagen så man är beredd.

Även om allt stämmer och prognosen är lovande återstår ändå en del väntan på den rätta intensiteten som tyvärr varierar upp och ner, att gardinen inte ska fladdra alltför mycket och att norrskenet ska vara färgrik.

Den sjunde april 2000 stämde allt!

 


 

 
Fotograf: Tomas Lundquist/N
Plats: Uppland 15-12-29. Kl 08.52
Kamera: Canon 1D MkIV Brännvidd 500mm. 1/125 sek med f4,0. ISO 1250. Beskuren.
 
Jag har vid otaliga tillfällen letat och beskådat lappugglor i Uppland under vår, sommar och höst. Däremot har jag inte förrän 2015/2016 varit i närheten av dessa fina ugglor under vintern. Denna vinter har ett antal olika individer rumsterat i ett område inte långt från Uppsala. Vid mitt första besök i området såg jag inte skymten av dem, trots 8 timmars väntan. Däremot smög en slaguggla fram en kort stund, vilket givetvis gladde. Vid mitt andra besök hade jag lite mer tur då åtminstone två olika individer visade sig till och från.
 
Att fotografera ugglor under naturliga förhållanden är inte lätt. För det första är de inte lätta att hitta, då de ofta sitter stilla annat än när de jagar, vilket de gör i mörker. För det andra, måste man välja en plats och sedan i princip vara  helt och hållet stilla. De jagar ofta sork och dessa känner av om man går runt och trampar. De trycker nere i gräset och ugglorna ges aldrig möjlighet att upptäcka dem. 
 
Denna svinkalla morgon anlände jag till inägan efter en tre kilometers promenad i mörkret med all tung kamerautrustning. Jag ställde mej på lämpligt ställe och spanade. Efter en stund hittar jag en lappuggla sitter i ett träd, i skogskanten, ca 50 meter bort! Det går ganska lång tid innan det händer något. Jag väntar blickstilla med ugglan i sökaren. Ingenting händer och ingenting händer. Helt plötsligt lättar ugglan, spanar in något på den frostnupna marken, dyker ner och plockar en sork, som den lugnt tar med sig tillbaka och slukar den i princip på direkten. Platsen som sorken dök upp låg ca 30 meter från trädet. Man imponeras av hur extremt god syn/hörsel dessa ugglor har! Ett antal bilder blev det under dessa sekunder när ugglan gjorde sitt utfall. Jag kände på mej att resultatet var sådär, då bakgrunden var brokig. Några bilder håller dock något sånär skärpa och en delförstoring av en av rutorna visas här ovan. 

Efter detta, var det lugnt och väldigt kallt i ca 6  timmar, innan ugglorna började födosöka igen. Att fotografera ugglor under naturliga förhållanden är riktigt svårt, i synnerhet när man utgår ifrån mottot att inte störa dem. Man måste vara helt stilla, man måste stå på rätt plats och man måste vänta. Otaliga är de tillfällen när det helt enkelt inte blir några bilder överhuvudtaget. När man lyckas få till några bilder är det dock väldigt givande!
 

Fotograf: Karlo Pesjak/N.
Plats: Ljungarum vid Sösdala nära Hässleholm
Kamera: Canon EOS 50D, objektiv Sigma zoom 300-800, 1/1600, f/ 1024, ISO 2500.

Jag sitter en vinterdag i fotogömsle och fotograferar ormvråkar på en sten lite längre bort. Plötsligt sätter sig en skata på trädet närmare mig i gömslet. Jag vrider kamera mot trädet för att försöka fånga skata med utspridda vingar. Jag måste först ställa in skärpan för att autofocus fungerade inte. När trädet blir någorlunda skarpt, ser jag i ögonvrån att skatan håller på att hoppa, helt reflexmässigt trycker jag på min trådutlösare som jag håller i andra handen, detta gick blixt snabbt och jag ser inte någon skata längre. Jag kollar på displayen och ser att skatan fastnade på bilden helt perfekt som hängande i bildkanten med stjärten!
 

Fotograf: Bengt S. Eriksson/N
Plats: Verkmyrån, Gästrikland
Kamera: Nikon D610, makro 105/2,8, ISO 3200, polafilter

En av vårens begivenheter för naturintresserade i Gästrikland är fiskens lekvandring upp i kustmynnande åar och bäckar. Det börjar med abborre så snart sjöarna uppströms har sköljt, sedan följer karpfiskar som id och mört.

I mitten av april är jag på plats vid Verkmyrån strax norr om Gävle.  Först ser jag bara mörkbrunt vatten under klibbalarnas skuggor. Men med hjälp av polaroidglasögon reduceras reflexerna och jag ser fisken. Rygg vid rygg står de med fläktande stjärtfenor i strömmen, mört och id i tusental. I en fors längre upp kokar det i höljorna. Fisken skyggar för rörelser men står man stilla kommer den strax tillbaka. För att reka doppar jag försiktigt ner en undervattenskamera (Nikon 1 AW1) på ett enbensstativ. Jag filmar och tar stillbilder. Monitorn visar att fisken står i flera lager i höljan. Det är ett virrvarr av stjärtar, fenor, ögon i rött och guld och virvlande fiskfjäll.  Det är mest mört.

Jag börjar plåta någon meter från åkanten med en Nikon D610 på stativ. Linsen är en zoom 70-300 mm. Några mörtar pressas upp över ytan, en del sticker upp huvudet ganska långt. Här finns en rolig bildmöjlighet: en rödögd fisk som tittar upp ovanför en yta av fiskryggar och fenor. När jag hemma granskar resultatet ser jag inga fullträffar men tycker att ”spåret” är värt att följa vidare. Ibland funkar en bildidé direkt, men många gånger är den värd att pressas på fler möjligheter.

Två dagar senare är jag tillbaka, nu utrustad med ett makrotele. Jag ligger i strandkanten med kameran på en bönpåse. Jag är närmare och har en lägre kameraposition. Vid efterkollen är jag rätt nöjd med ett par bilder. Men bilderna är färska och jag kollar dem bara utifrån min idé. Kanske finns det någon bild som är bättre, vid sidan av spåret. Därför är det värt att spara udda skott, som kanske blir ”Bilden” om något år.

 


 

 

Kontakt

Anders Geidemark (ordförande)
Tel. 070-769 41 77
Email: anders.geidemark@telia.com

Webbmaster

Mats Andersson
Email: mats@concret.se
Powered by CONCRET