Föreningen Naturfotograferna bildades 1966. Naturfotograferna bildades som en reaktion på arrangerade fusknaturbilder som ofta förekom i tidskrifter under 50- och 60-talen.

Två av föreningens grundande medlemmar, Arne Schmitz och Göran Hansson, har skrivit några texter om naturfotografi före /N samt om föreningens första år. Läs mer här nedan. 

/N-medlemmar samlade för möte hemma hos Hilding Mickelsson i Hälsingland den 7 maj 1977.
Bakre reden fr v: Bertil K Johansson, Arne Schmitz, Georg Nystrand, Göran Hansson, P Roland Johansson, Janos Jurka, Arne Blomgren, Ove Andersson, Lennart Norström, Peter Ugander
Mellersta raden fr v: Hans Ring, Åke W Engman, Meta Hansson, Jan Rietz, John Palm, Olle Hedvall
Knästående fr v: Hilding Mickelsson, Sven Gillsäter, Jan Grahn

Foto: Jan Grahn/N


 

Naturfotografin före /N

Av Arne Schmitz/N

1966 var naturfotografering en tämligen exklusiv syssla, utövad av några få, praktiskt taget alla amatörer.

Då föreningen NATURFOTOGRAFERNA /N skulle bildas lyckades vi som tog initiativet till sammanslutningen (Göran Hansson, Lennart Norström och undertecknad) med viss möda skrapa ihop 28 namn på personer, som någorlunda regelbundet publicerade naturbilder i fackpressen. Att flertalet dessutom var unga och nya i branschen underströk än mera, hur smal bas naturfotografin då ännu hade i vårt land.

Ändå kan 50- och 60-talen sägas vara den tid, då den på allvar slog igenom och fick sin första breda rekrytering. Orsakerna är uppenbara: efter andra världskriget ökade intresset för natur markant (Svenska Naturskyddsföreningen hade vid mitten av 1940-talet inte mer än ca 2 000 medlemmar, 10 år senare ca 6 000 för att numera uppgå till nära 200 000) och därmed uppfylldes den första förutsättningen för fotodokumentationen, nämligen kunskapen om motivområdet.

Den andra är givetvis fototeknikens frammarsch på såväl kamera- som filmsidan, onödig att här närmare redovisa.

Efter att tidigare ha gått omkring med kikare, lupp och håv eller spade och portör kände en del naturintresserade ett behov av att utveckla sin hobby ytterligare och grep efter nya verktyg. Inspirationskällorna fanns till hands: man slukade tidskrifter och böcker i genren, mötte där fotografier, mer eller mindre mästerligt fångade. Åtskilligt beundrades men kanske smög sig också tanken in, att ett och annat fattades eller kunde göras annorlunda, rentav bättre. Fotografin blev den nya dimensionen i naturupplevelsen.

Ingen kan undgå att ha förebilder eller idoler, vilkas stil och motivval inte bara tilltalar utan också frestar till efterföljd. I vårt land var pionjärerna - i stort sett de som verkade före andra världskriget - inte flera än att deras verk snabbt blev bekanta för den läs- och bildhungrige.

Portalfigurerna PAUL ROSENIUS och BENGT BERG inte bara introducerade naturfotografin
i Sverige utan gjorde den också vida och brett bekant med en rikhaltig och uppskattad bokproduktion. Paul Rosenius var först och kunde i detalj återge naturfotots födelse genom att publicera, bild för bild, sina allra första plåtar, föreställande i maj 1905 orörligt tryckande tärn- och vadarungar på fågelön Måkläppen utanför Falsterbo. Så småningom presenterade han, bland mycket annat, landets hittills mest omfångsrika fågelverk med samtliga svenska häckfåglar, deras ägg, bon och bomiljöer i mäktiga band.

Bengt Berg är fortfarande vår internationellt mest kände naturfotograf, ett rykte han grundlade redan på 1910-talet med raden av rikt fotoillustrerade böcker om såväl naturlokaler - Måseskär, Tåkern, Stora Karlsö - som fågel - stork, havsörn, trana, lammgam (i Himalaya!). 

1966 års naturfotografer har nog mera indirekt influerats av dessa båda föregångsmän men desto mera av dem som kom närmast efter, särskilt P O SWANBERG och SVANTE LUNDGREN. Den förre visade redan 1931 med sin bok om Krankesjön i Skåne hän mot en form av fältfotografi, som han fulländade framöver och uppvisade i flera volymer, bl a en ypperlig och fortfarande användbar handledning i fågelkamerans användning.

Ända från sin fotografiska debut hade P O Swanberg knutit nära vänskapsband med en annan av våra fotogiganter, VICTOR HASSELBLAD. Dennes skicklighet som fågelfotograf har skymts
av hans världsrykte som kamerakonstruktör, vilket kan beklagas. Hans tidiga bilder publicerades
i lite diskreta sammanhang, medan hans enda bok, om flyttfågelstråk, tyvärr aldrig fick någon fortsättning, eftersom hans arbete att få fram en bättre fågelkamera tog all tid (vilket å andra sidan inte ska beklagas). Hans efterlämnade, stora och värdefulla bildarkiv har av okänd anledning inte heller bragts till offentlighet.

Svante Lundgren har sannolikt betytt mer än någon annan för efterkrigstidens naturfotogenerationer. Han var inte bara en allsidig utan också nyskapande naturfotograf, med en fräsch och djärv bildsyn, som han dessutom med energi och temperament hävdade och försvarade i fototidskrifter och böcker. Som den gode pedagog han var författade han också läroböcker
i ämnet, använda på fotokurser och för enskilda studier - många blivande naturfotografers handledare i terrängen.

Den moderna naturfotografin - den som utvecklade den rent dokumentära avbildningen och även tillät subjektiva tolkningar av naturupplevelsen - har i Svante Lundgren sin huvudman.

Det fanns också mera stillsamt framträdande banbrytare. ARNE BLOMGREN skildrade
sitt avlägsna hörn av landet, längst upp i nordost, med fin känsla och tålmodigt arbete med nordanskogens invånare. De bildmättade monografierna av lavskrika och sångsvan kastade nytt ljus över vildmarksfåglars liv och beteende. Som föreläsare förmedlade han naturvårdens och naturfotografins budskap riket runt.

Denna senare uppgift fick han god hjälp med av HILDING MICKELSSON, också han norrlänning med väl etablerat rykte i föreläsningssalarna, lika mycket i Skåne som i hemmatrakterna, för fint naturfoto jämsides med härligt personlig framställningskonst.

På samma sätt som Arne Blomgren skildrade den myggsurrande myren ägnade sig BERTIL ÖHRN åt fågelsjöarna, som han dokumenterade ingående även med kamera. Trots det förträffliga resultatet härav, övergick han till att istället använda ritstiftet i senare böcker om fågellokaliteten, ett lika suveränt behärskat medium. Denne fågelkunnige konstnär borde ha fått ett mera bestående erkännande.

Fågelfotograferna dominerade ganska eftertryckligt och länge. RUNE BOLLVIK gjorde sig känd som framstående ornitolog på 30-talet och efterhand också som naturvårdare och kameraman. Han blev vägledare för många fågelskådare, även dem med fotointresse. I naturtidskrifter och praktverk syntes ofta goda fågelbilder från de gotländska markerna, där GÖSTA HÅKANSSON stod för de försynta leveranserna.

VIKING OLSSON har ända från början varit engagerad i den på 40-talet bildade Sveriges Ornitologiska Förening och varit dess främste fotograf. Kameran har varit väsentlig följeslagare i studier och forskning, vilket varit väl synligt i ekologiskt riktade böcker och uppsatser.

1966 års /N-medlemmar hade väl också hämtat stimulans utifrån, efterhand kanske dock inte
så mycket från pionjärernas England, som länge och delvis fortfarande håller fast vid sin strikt dokumentära stil. Istället kändes dansken ARTHUR CHRISTIANSENs flyktbilder på 40-talet både levande och nya, då han eftertryckligt visade, att fåglarna kunde fångas i sitt rätta element. Finland hade även den gången sina skickliga naturfotografer. Namnet E MERIKALLIO återkom ofta i fågelverken med bilder som väckte beundran.

Om fåglarna som sagt stod i centrum för naturfotograferna betydde detta inte, att naturen i övrigt lämnades oexponerad. Ren landskapsskildring har förekommit ända sedan 1800-talet, länge mest i form av ”vyer” eller andra spektakulära paneramor. Svenska Turistföreningen engagerade tidigt fotografer för att under mottot ”lära känna Sverige” visa svenska folket hur vackert landet egentligen var. C G ROSENBERG tillhör de namnkunnigaste av alla dem, som stod för denna fotografiska kartläggning.

En mera konsekvent och medveten dokumentation av det svenska landskapet och dess utveckling började på 1920-talet, då MÅRTEN SJÖBECK i sin forskning om kulturlandskapets framväxt och förändring beledsagade sina framställningar med talande och sakligt avvägda fotografier.

Med kameran som än mera verksamt hjälpmedel har CARL FRIES beskrivit varje del av Sverige och förklarat odlingens successiva framåtskridande, som alltid, mer eller mindre, skett på naturens bekostnad. Hans mer än 50 år långa perspektiv speglar påtagligt övergången från Gammelsverige till Nutidssverige, från jordbruks- till industrisamhälle. Hans gärning är även en fotografisk bragd genom framsynt kamerahantering, djup kunskap om människans markanvändning genom tiderna, outtröttligt resande och skarp iakttagelseförmåga samt, naturligtvis, fin bildkänsla.

Också denna sorts naturfotografering har gått i arv. Landskapet som sådant ingår i dagens motivområden, nu inte bara med estetiska och allmänt dokumentära förtecken utan också med miljövård som drivfjäder. De förändringar som landskapet idag undergår är snabba, ofta förödande, med total omvandling av såväl natur- som kulturvärden.

Då NATURFOTOGRAFERNA /N bildades den 2 april 1966 fanns pionjärernas verk och anda väl inarbetad hos de första 21 medlemmarna. Detta stärktes självklart av att flera av här nämnda föregångsmän fanns med bland dem: P O Swanberg, Svante Lundgren, Arne Blomgren, Hilding Mickelsson, Rune Bollvik, Gösta Håkansson, Viking Olsson.

Victor Hasselblad sympatiserade med föreningens mål och mening genom att upprätta ett årligt stipendium till unga naturfotografer, som han överlät åt /N att utse.

Hur få naturfotograferna än var den gången för 25 år sedan så skedde starten från en mycket stabil grund.

Källa: Jubileumsboken Naturfotograferna 25 år. © 1991 Arne Schmitz 


 

Så kom /N till

Av Arne Schmitz/N

/N har under årens lopp fått många nya medlemmar, som kanske inte närmare känner till, hur föreningen en gång bildades. Det kan väl därför vara motiverat att teckna bakgrunden till uppkomsten.

I början av 1960-talet blev det allt vanligare, att plagiat, arrangemang och andra fuskverk inom naturfotogenren publicerades i tidningar och böcker. Vi som den gången var aktiva med kameran ute i markerna reagerade lite till mans men vi var få och utspridda runt om i Sverige med dålig inbördes kontakt.

Den som tog initiativ till en diskussion om dessa frågor var Hjalmar Fleischer, konservator i Uppsala. Han kallade redaktörer för natur- och jakttidskrifter, naturfotografer och tecknare till en sammankomst, “Uppsala möte”, i december 1964 för en gemensam genomgång av problemet och försök att hitta lösningar på detsamma. Hjalmar Fleischer visade upp ett rikt material av falska naturbilder, såväl plagiat som arrangerade fotomotiv. Värst var den svit av duvhök som i flykt slog nötskrika, samtliga i serien uppstoppade fåglar, upphängda i nylontrådar, en “sensationell” sekvens som gått genom hela jaktpressen.

Nu gällde det att samla ihop de naturfotografer vi visste kunde vara intresserade att ingå i en sammanslutning av äkta verkande naturfotografer. Vi fann Örebro vara en lämplig plats att sammanstråla uti och efter rekognosering bokade vi in oss på hotell Continental den 2 april 1966. 28 inbjudningar gick ut och positiva svar om deltagande i en förening inkom omgående från 23.

Till Örebro infann sig sedan 12:

Arne Blomgren, Åke W Engman, Jan Grahn, Göran Hansson, Lennart Norström, Georg Nystrand, Viking Olsson, John Palm, Bertil Pettersson, Jan Rietz, Arne Schmitz, Lars Åby:

Sedan Göran orienterat om bakgrunden till sammankomsten beslöt man utan diskussion att bilda en organisation, kallad “Naturfotograferna”.

Övriga intresserade av att ingå i föreningen men varit förhindrade att personligen delta var Rune Bollvik, Boris Engström, Sven Gillsäter, Gustav Hansson, Olle Hedvall, Ingmar Holmåsen, Sixten Jonsson, Åke Lindau, Svante Lundgren, Hilding Mickelsson, P-O Swanberg.

Det kan här endast tilläggas, att de första åren blev en smula trevande, innan föreningen började finna sin form och verksamhet. De första årsmötena hölls i hotellokaler med mycket måttlig anslutning (7-8 medlemmar, varav 5 i styrelsen) men sedan vi öppnade våra hem för ändamålet, med början i Gisselby, blev det helt annat intresse, med regelbundet 20-25 deltagare.

Tillkomsten av bildbyrån, först kallad bildförmedling, i Meta Hanssons regi blev en annan betydelsefull länk i föreningens framgångshistoria.

Arne Schmitz/N, juni 2001 


 

 

25 år med /N

Av Göran Hansson/N

Föreningen NATURFOTOGRAFERNA bildades med 21 medlemmar från starten 1966.

Denna lilla förening fick redan från början stor genomslagskraft. Redaktörer sände bilder till oss för godkännande, därför att de såg falska ut, och andra naturfotografer anammade våra etiska regler, som bl a innebär krav på äkthet i naturskildringen och hänsyn för att undvika skador vid arbetet i fält. En annan effekt var att vi som enskilda fotografer fick betydligt lättare att hävda våra intressen gentemot våra bildköpare. Våra medlemmar är jämnt spridda över landet med en påtaglig förtätning i Västergötland. Allt fler blir heltidsfotografer. Många föreläser eller skriver till sina bilder. Åtskilliga böcker har givits ut genom åren och flera av medlemmarna hör till landets främsta naturfilmare. Så gott som alla är verksamma inom naturvården ideellt eller yrkesmässigt. Nya medlemmar väljs in av årsmötet. En naturfotograf i vår förening ska “kunna natur”. Det är utgångspunkten. Han - det finns märkligt nog bara män ännu! (1991) - ska acceptera och leva efter våra etiska regler, ska vara intresserad av att arbeta för föreningen och naturligtvis vara aktiv fotograf med hög kvalitet på bildmaterialet. Medlemmarna sätter alltid ut /N efter sina namn i anslutning till publicerade bilder. /N = medlem i NATURFOTOGRAFERNA. I Norge, Finland och Västtyskland har liknande föreningar bildats efter i stort sett vår modell.

NATURFOTOGRAFERNAS Bildbyrå
Vid årsmötet 1968 kom helt spontant behovet av någon slags bildförmedling upp. Vi fotografer var redan då spridda över hela landet och hade som regel ett heltidsarbete “vid sidan av”, som gjorde oss oåtkomliga under våra kunders kontorstid. NATURFOTOGRAFERNAs Bildbyrå är formellt sett ett helt fristående företag som byggts upp och drivs av Margaretha (Meta) Hansson och hennes anställda. Bildbyrån säljer bilder endast åt medlemmarna i den ideella föreningen NATURFOTOGRAFERNA.

Bildbyrån torde vara den största i Norden med inriktning på natur. Verksamheten växer och utvecklas i samverkan mellan dem som arbetar på byrån och fotograferna. Den har betytt och betyder mycket för att både föreningen och de enskilda fotografernas bilder når kunder av alla kategorier i ett flertal länder.

FRAMTIDEN
Naturen och hela vår livsmiljö förändras ständigt och vi behöver hela tiden nya och bättre bilder både av den “rena” naturen och av mänskliga verksamheter inklusive miljö- och naturförstöring. Med bilden som stimulans, men också som vapen, vill vi påverka vår civilisation i riktning mot ett sundare förhållningssätt till vår livsmiljö.

Källa: Jubileumsboken Naturfotograferna 25 år. © 1991 Göran Hansson 

Kontakt

Anders Geidemark (ordförande)
Tel. 070-769 41 77
Email: anders.geidemark@telia.com

Webbmaster

Mats Andersson
Email: mats@concret.se
Powered by CONCRET