Tre böcker om Sarek, ett tjugotal naturfilmer – alla beställningsarbeten av SVT – och ständiga möten med rovdjur. Han har fått mycket uppmärksamhet, Edvin "Sarek" Nilsson. Numera har han lämnat lappmarken för Ljusne.

I stort sett hela sitt liv har han trampat runt i skog och mark. Redan som liten förklarade han för föräldrarna att han inte tänkte jobba i gruvan i Malmberget, utan i skogen. Så blev det också.

Efter att ha gått Jägarförbundets jaktvårdsskola blev Edvin parkvakt i Sarek. Ungefär samtidigt upptäckte han hur fantastisk kameran var. Med den kunde han dokumentera djur och natur.

– Den första jag köpte var en lådkamera. Den var billigast. Först fotade jag kompisarna, men sen insåg jag hur kul det var att ha kameran med sig på jobbet.

Tusentals bilder har det blivit sedan den dagen. Vackra, stilrena, skarpa och absolut inte behandlade i dagens photoshop. Många av dem har han använt i sina böcker.

– 1970 gav jag ut min första bok som fick titeln Sarek, vandringar i vår sista vildmark. Därefter gjorde jag två uppföljare, säger Edvin och bläddrar lite i böckerna som Isa plockat fram.

Med dem blev han "Sarek" med hela svenska folket och där hemma är det ingen som kallar honom något annat.

Själv föredrar han att berätta om hur många timmar han legat på smyg för att ta bilder på de vilda djuren. När han stått öga mot öga med en björn för tvåhundrade gången slutade han helt enkelt att räkna dem.

– Det är fina djur, jag blev faktiskt först i Europa med att fotografera de fyra stora vilddjuren. I vilt tillstånd alltså. I dag räcker det ju att åka till Järvzoo för att fotografera dem.

Rädd säger Edvin att han aldrig har varit, möjligtvis första gången när en björn kom rusande mot honom och han tog skydd bakom ett träd. Annars det är bara att prata och sjunga lite för att slippa stöta på björn. Men det är inget han vill rekommendera.

– Man ska ha respekt, men inte vara rädd. De är oerhört skygga djur.

Ett tjugotal filmer har han också gjort, alla beställda av SVT och alltid med Isa vid sin sida som ljudtekniker.

Under tiden vi pratar slår det mig att jag måste fråga lite om Jokkmokks Jokke också. Kände herrarna varandra?

När jag ställer frågan skrattar både Edvin och Isa. De var vänner och på slutet ringde personalen på hans egna museum i Porsi och bad dem komma när Jokke var på dåligt humör. Tillsammans har de gjort en film om honom också.

– Egentligen var Jokke bara en roll han spelade, du vet tjosan, hejsan och allt det där. Han var en fin människa, men ändå hämmad av sin fattiga uppväxt och av att hans far drunknade när Jokke bara var 14 år, säger Edvin.

Text: Åsa Kastman, Hela Hälsingland

Kontakt

Anders Geidemark (ordförande)
Tel. 070-769 41 77
Email: anders.geidemark@telia.com

Webbmaster

Mats Andersson
Email: mats@concret.se
Powered by CONCRET