Fotograf: Tomas Lundquist/N
Plats: Uppland 15-12-29. Kl 08.52
Kamera: Canon 1D MkIV Brännvidd 500mm. 1/125 sek med f4,0. ISO 1250. Beskuren.
 
Jag har vid otaliga tillfällen letat och beskådat lappugglor i Uppland under vår, sommar och höst. Däremot har jag inte förrän 2015/2016 varit i närheten av dessa fina ugglor under vintern. Denna vinter har ett antal olika individer rumsterat i ett område inte långt från Uppsala. Vid mitt första besök i området såg jag inte skymten av dem, trots 8 timmars väntan. Däremot smög en slaguggla fram en kort stund, vilket givetvis gladde. Vid mitt andra besök hade jag lite mer tur då åtminstone två olika individer visade sig till och från.
 
Att fotografera ugglor under naturliga förhållanden är inte lätt. För det första är de inte lätta att hitta, då de ofta sitter stilla annat än när de jagar, vilket de gör i mörker. För det andra, måste man välja en plats och sedan i princip vara  helt och hållet stilla. De jagar ofta sork och dessa känner av om man går runt och trampar. De trycker nere i gräset och ugglorna ges aldrig möjlighet att upptäcka dem. 
 
Denna svinkalla morgon anlände jag till inägan efter en tre kilometers promenad i mörkret med all tung kamerautrustning. Jag ställde mej på lämpligt ställe och spanade. Efter en stund hittar jag en lappuggla sitter i ett träd, i skogskanten, ca 50 meter bort! Det går ganska lång tid innan det händer något. Jag väntar blickstilla med ugglan i sökaren. Ingenting händer och ingenting händer. Helt plötsligt lättar ugglan, spanar in något på den frostnupna marken, dyker ner och plockar en sork, som den lugnt tar med sig tillbaka och slukar den i princip på direkten. Platsen som sorken dök upp låg ca 30 meter från trädet. Man imponeras av hur extremt god syn/hörsel dessa ugglor har! Ett antal bilder blev det under dessa sekunder när ugglan gjorde sitt utfall. Jag kände på mej att resultatet var sådär, då bakgrunden var brokig. Några bilder håller dock något sånär skärpa och en delförstoring av en av rutorna visas här ovan. 

Efter detta, var det lugnt och väldigt kallt i ca 6  timmar, innan ugglorna började födosöka igen. Att fotografera ugglor under naturliga förhållanden är riktigt svårt, i synnerhet när man utgår ifrån mottot att inte störa dem. Man måste vara helt stilla, man måste stå på rätt plats och man måste vänta. Otaliga är de tillfällen när det helt enkelt inte blir några bilder överhuvudtaget. När man lyckas få till några bilder är det dock väldigt givande!
 

Fotograf: Karlo Pesjak/N.
Plats: Ljungarum vid Sösdala nära Hässleholm
Kamera: Canon EOS 50D, objektiv Sigma zoom 300-800, 1/1600, f/ 1024, ISO 2500.

Jag sitter en vinterdag i fotogömsle och fotograferar ormvråkar på en sten lite längre bort. Plötsligt sätter sig en skata på trädet närmare mig i gömslet. Jag vrider kamera mot trädet för att försöka fånga skata med utspridda vingar. Jag måste först ställa in skärpan för att autofocus fungerade inte. När trädet blir någorlunda skarpt, ser jag i ögonvrån att skatan håller på att hoppa, helt reflexmässigt trycker jag på min trådutlösare som jag håller i andra handen, detta gick blixt snabbt och jag ser inte någon skata längre. Jag kollar på displayen och ser att skatan fastnade på bilden helt perfekt som hängande i bildkanten med stjärten!
 

Fotograf: Bengt S. Eriksson/N
Plats: Verkmyrån, Gästrikland
Kamera: Nikon D610, makro 105/2,8, ISO 3200, polafilter

En av vårens begivenheter för naturintresserade i Gästrikland är fiskens lekvandring upp i kustmynnande åar och bäckar. Det börjar med abborre så snart sjöarna uppströms har sköljt, sedan följer karpfiskar som id och mört.

I mitten av april är jag på plats vid Verkmyrån strax norr om Gävle.  Först ser jag bara mörkbrunt vatten under klibbalarnas skuggor. Men med hjälp av polaroidglasögon reduceras reflexerna och jag ser fisken. Rygg vid rygg står de med fläktande stjärtfenor i strömmen, mört och id i tusental. I en fors längre upp kokar det i höljorna. Fisken skyggar för rörelser men står man stilla kommer den strax tillbaka. För att reka doppar jag försiktigt ner en undervattenskamera (Nikon 1 AW1) på ett enbensstativ. Jag filmar och tar stillbilder. Monitorn visar att fisken står i flera lager i höljan. Det är ett virrvarr av stjärtar, fenor, ögon i rött och guld och virvlande fiskfjäll.  Det är mest mört.

Jag börjar plåta någon meter från åkanten med en Nikon D610 på stativ. Linsen är en zoom 70-300 mm. Några mörtar pressas upp över ytan, en del sticker upp huvudet ganska långt. Här finns en rolig bildmöjlighet: en rödögd fisk som tittar upp ovanför en yta av fiskryggar och fenor. När jag hemma granskar resultatet ser jag inga fullträffar men tycker att ”spåret” är värt att följa vidare. Ibland funkar en bildidé direkt, men många gånger är den värd att pressas på fler möjligheter.

Två dagar senare är jag tillbaka, nu utrustad med ett makrotele. Jag ligger i strandkanten med kameran på en bönpåse. Jag är närmare och har en lägre kameraposition. Vid efterkollen är jag rätt nöjd med ett par bilder. Men bilderna är färska och jag kollar dem bara utifrån min idé. Kanske finns det någon bild som är bättre, vid sidan av spåret. Därför är det värt att spara udda skott, som kanske blir ”Bilden” om något år.

 


 

 

 

Fotograf: Hans Ring/N.
Plats: Sörmland.
Kamera: Nikon D200, 140 mm brännvidd och 1/1000 sekund.

Vitsipporna stod i sin prydno och det kändes lättsamt att vandra i den sörmländska skogen. Plötsligt ser jag en liten skogsmus kila över stigen bort mot en liten vattenpöl. Jag vänder och går runt och chansar på att jag gissat rätt om musens färdmål, vatten att dricka.
På andra sidan den lilla pölen lägger jag mig ner och väntar. Musen hade troligtvis observerat mig, det dröjde länge innan den kom fram bland gräset och vitsipporna. Det brukar ju vara så att när man känner att man vill ge upp lönar det sig att fortsätta. Jag kunde se hur musen rörde sig i riktning mot vattnet och så plötsligt var den i kanten. Den hittade lite fjolårsfrön från några gräs och det var magnifikt att se hur musens små fingrar omslöt maten och fördes till munnen. Det påminner verkligen om hur vi själva ser ut om händerna. Så gick den ner till vattnet och började dricka och jag fick min bild. Ja, inte bara en utan en hel del bilder av en liten rar krabat.
 

 

Fotograf: Daniel StenbergN.
Plats: Stockholm.
Kamera: Nikon D4, AF-S VR 600/4, 1.4x TC, f/5.6, 1/250, ISO 800, EV -2.3.

Under varje vår försöker jag hinna med minst en fotosession hos svarthakedoppingarna i några anlagda dammar i utkanten av Stockholm. Just anlagda dammar, viltvatten och vattenhinder på golfbanor är biotoper som ofta favoriseras av östra Svealands häckande svarthakedoppingar.  

Till skillnad från många andra anlagda vattensamlingar är denna plats är helt perfekt för fågelfotografen - stränderna är så pass flacka att det går att komma ner nära vattenytan - en stor fördel för att kunna komma i nivå med fåglarna för att få ögonkontakt. Att det dessutom inte är speciellt många människor i rörelse, trots att det är knappt 500 meter till närmsta lägenhetskomplex, gör ju inte saken sämre. 

Den här kvällen var det helt vindstilla och molnfritt, vattenytan hade inte en krusning. Redan från början hade jag en målbild med besöket och valde därför att arbeta med motljus i den varma nedåtgående solen. Doppingparet var först lite avvaktande, men blev snart vana vid min närvaro och de simmade vid flera tillfällen förbi mig innanför objektivets närgräns (5 meter). 

När en av individerna under några stilla sekunder lade sig till ro i en mörkare del av vattenytan fick jag möjligheten till den bild jag ville ha. Jag vred kameran i horisontalläge och för att förstärka solens effekt på doppingens konturer och dess orangefärgade tofs gjorde jag en kraftig underexponering och fick samtidigt det omgivande vattnet mörkt. 

 


 

Kontakt

Johan Lind (ordförande)
Email: johan.olof.lind [att] gmail.com

Mats Andersson (webbmaster)
Email: mats [att] concret.se
Powered by CONCRET