Föreningens tidigare ordförande Henrik Ekman skriver nedan om Naturfotografernas utveckling fram till idag.

Cirkusartister kan hänga i linor för att ge en illusion av att de flyger genom luften. Det är helt accepterat – ingen tror ju att de kan flyga på riktigt.

Att hänga uppstoppade fåglar i trådar för att ta bilder av hur de flyger är däremot ett rätt överflödigt knep. Numera. Med dagens teknik är det enkelt att ta skarpa bilder av levande fåglar i flykten.

Så har det inte alltid varit. I början på 1960-talet publicerade jakttidningarna en sensationell serie perfekta bilder av en duvhök som jagar en flyende nötskrika. Hur klarade fotografen det med de filmer, kameror och ljussvaga telen som stod till buds?

Läsare och redaktörer var imponerade men en skara naturfotografer tyckte det såg underligt ut. Mycket riktigt visade det sig att fotografen helt enkelt hängt två uppstoppade fåglar i nylontrådar ute i skogen.

Falsariet blev droppen som fick bägaren att rinna över för Sveriges seriöst arbetande naturfotografer. Hägnade och andra tama djur som presenterats som vilda hade man sett många. Men en uppstoppad hök som jagade en lika uppstoppad nötskrika!

"Uppsala möte" lade grunden

Den som upptäckte fusket var svensk naturfotografis särskilda vakthund, konservatorn Hjalmar Fleischer i Uppsala. Något måste göras, tyckte han, och kallade i december 1964 ett gäng redaktörer och fotografer till ”Uppsala möte”.

En av de inbjudna var Arne Schmitz från Skåne som skulle bli Naturfotografernas förste ordförande. Så här har han själv beskrivit Uppsala möte.

Mötet lade en grund till samarbete naturfotografer emellan och den som aktivast drev på var Göran Hansson från Uppland. Han och Arne Schmitz hade täta kontakter. En tredje viktig deltagare i förberedelserna var västgöten Lennart Norström som så småningom också skulle bli föreningens ordförande.

I februari 1966 for de tre hem till nestorn inom svensk naturfotografi, P O Swanberg, för att presentera sina planer. När han tyckte det var en god idé att bilda en förening gjorde de slag i saken. Gruppen dammsög nu Sverige på aktiva naturfotografer och fick ihop 28 namn. 23 av dem svarade att de var intresserade, tolv infann sig till det första mötet som hölls på Hotell Continental i Örebro den 2 april 1966. De församlade beslutade utan diskussion att bilda Föreningen Naturfotograferna.

Dessa tolv var Arne Blomgren, Åke W Engman, Jan Grahn, Göran Hansson, Lennart Norström, Georg Nystrand, Viking Olsson, John Palm, Bertil Pettersson, Jan Rietz, Arne Schmitz och Lars Åby. Bland de övriga tidiga medlemmarna märks namn som Boris Engström, Sven Gillsäter, Ingmar Holmåsen, Sixten Jonsson, Svante Lundgren, Hilding Mickelsson och P-O Swanberg.

Idag har föreningen ca 140 medlemmar. Spännvidden är stor både vad gäller motivval och fotografisk stil. Men alla har den etiska grunden gemensam. Äktheten och ärligheten är och förblir Naturfotografernas kärna.

Från nylontrådar till digital manipulation

Idag behöver vi alltså inte hänga upp hökar i nylontrådar. Vi har extremt mycket bättre utrustning och vi kan göra vad vi vill med våra bilder i datorn. Samtidigt är konkurrensen om en plats i solen ännu mycket hårdare för en naturfotograf än vid tiden för Uppsala möte. Frestelsen att fixa till bilden lite kan vara svår.

Det blev uppenbart på ett smärtsamt vis i början av september 2011 när det avslöjades att vår medlem Terje Hellesø kopierat in lodjur från annat håll i bilder från hemmaskogen. Att sådant inte är förenligt med Naturfotografernas etiska regler står klart för alla, och Hellesø är inte längre medlem i /N. Men en förening kan inte bara vila på gamla lagrar. /N måste formulera regler som är relevanta i sin samtid.

Så vad är OK? Till att börja med har det dykt upp nya begrepp i spåren av bildbehandlingsprogrammen. Att kopiera in lodjur eller andra sällsyntheter i våra bilder är naturligtvis inte tillåtet. Men hur är det med digital städning? Att göra sådant som var möjligt i det gamla mörkrummet är okontroversiellt. Vi får ta bort damm och streck, mörka ner partier som är för ljusa och lätta upp det dova.Men om där sticker in en irriterande gren? Eller en plastpåse som någon kastat på stranden och som jag inte såg när jag tog min landskapsbild. Får jag ta bort sådant med kloningsverktyget i Photoshop? Hela debatten efter skandalen med de inkopierade lodjursbilderna har tydligt visat att toleransen är mycket begränsad när det gäller att förbättra bilder i datorn. Ändå görs det hela tiden – och ibland är det helt acceptabelt. Ägnar man sig åt konstfoto kan man kopiera in hur mycket lodjur som helst, eller kameler eller dinosaurier. Men inte om vi har anspråket att bilden är dokumentär. Även inom genrer där vi vet att bilderna bättras på i efterbehandlingen kan kritiken blossa upp. Modebilder har väl alltid retuscherats men branschen är under attack för att bilderna visar upp modellerna som smalare och vackrare än de är. Sådana bilder påverkar kanske unga och osäkra tjejer på ett skadligt sätt. Inom nyhetsvärlden råder nolltolerans. När det upptäcktes att AP-fotografen Adnan Hajjs lagt på extra rök och fixat en extra husruin efter en israelisk raketattack mot Beirut fick han genast sparken. Att det heller inte går an att fotografera tama eller inhägnade djur utan att redovisa det visar 2009 års Wildlife Photographer of the Year. Spanjoren José Luis Rodriguez vann med en mäktig bild av en varg som hoppar över en grind. Problemet var att andra spanska fotografer kände igen både varg och grind. Det var den välbekante varghanen Ossian som lever i ett hägn inte långt från Madrid. Protesterna duggade snart in, skandalen var ett faktum och Rodriguez fråntogs sitt pris. 

Ärligheten och äkthet

Inom Naturfotograferna tar vi kraven på äkthet på största allvar. Samtidigt kan vi varken förbjuda fotografering av djur i hägn eller bildbearbetning i datorn. Den centrala frågan är hur det redovisas. I kölvattnet på skandalen med de manipulerade lodjursbilderna pågår ett intensivt arbete med de etiska frågorna inom /N. Det arbetet har resulterat i en förnyelse av reglerna och skapandet av ett etiskt råd som kan bistå medlemmarna i kniviga gränsdragningsfrågor. Uppståndelsen efter avslöjandet av de manipulerade lodjursbilderna visar med eftertryck att publiken inte vill bli lurad. Det är mycket glädjande för en förening som har just äktheten som sin själ. Ställer vi ut ett löfte att bilderna är äkta ska publiken kunna lita på att de är det. Att vi sedan använder olika metoder för att locka djuren, våra fotomodeller, till platser eller situationer där vi är beredda med vår kamera är en annan sak. Det gör inte bilden sämre och heller inte mindre äkta, men vi kan gott redovisa det öppet. Att kunna sina knep är inte detsamma som att manipulera, och ingenting att skämmas för.

Henrik Ekman
Naturfotograferna/N