Henrik Ekman
Henrik Ekman/N
Landskap: Södermanland
Ort: Stockholm
Invalsår: 1982
Webb: henrikekman.se
E-post: henrik.ekman@svt.se, ekmanhenrik7@gmail.com
Mobil: +46 70-543 89 02
Webb: henrikekman.se
Flera decennier har gått sedan Rachel Carson startade den moderna miljödebatten med sin bok; Tyst vår. När den kom ut på svenska 1963 var Henrik bara i tioårsåldern men redan ivrig fågelskådare. Snart väcktes även fotointresset. En Pentax med pirattele var med på alla exkursioner.
De halvskarpa fågelbilder som fortfarande tar plats i ett skåp har ringa värde. Men bland alla dior finns en del tagna med kortare brännvidd som berättar om ett annat landskap i en annan tid. Även en del fågelbilder fick ett dokumentärt värde, så suddiga de var, när det kvicksilverbetade utsädet slog ut både fröätare och rovfåglar. Mot slutet av sextiotalet spelade inga fasantuppar längre kring Mälarens fågelrika vikar och inga gulsparvar sjöng.
Upplevelserna påverkade Henriks yrkesval. Han utbildade sig till journalist och biolog och sökte sig till allmänna nyhetsredaktioner som Svenska Dagbladet och SVT:s Aktuellt.
Stillbildskameran förblev hans följeslagare även när det handlade om TV-reportage och filmer. Bilderna har sedan kommit till användning i Henriks böcker från debuten med Ekarnas hagar 1987 och vidare i titlar som; De sista ängarna, Vargen, Utsikt från ett torp och Naturen vi ärvde.
Gunnar Brusewitz var en lysande tecknare och akvarellmålare men kallade sig själv alltid för antecknare i stället för konstnär. Det vill Henrik också gärna göra när det gäller fotograferingen. Bilderna är en del av berättelsen tillsammans med texten. Båda behövs och stöttar varandra.
Henrik ser sig inte som konstfotograf och har klena meriter på utställningarnas eller fototävlingarnas område. Han antecknar och använder bilderna för att berätta, i artiklar, böcker, TV-program och föredrag.
Henriks bilder har alltså en övervägande dokumentär prägel. Berättelsen är viktigast. Men det finns en annan sida av fotografin också som med åren blivit allt viktigare. Det lustfyllda plåtandet. Vad är till exempel roligare än att fotografera barnbarn ?
Henrik tröttnar heller aldrig på att jaga vilda djur med kameran. Varför, kan man undra. Om man redan har tusen rådjursbilder, varför en till? Henrik har inget svar, vet bara att ända sedan 16 års ålder har varje ny, bra rådjursbild fyllt honom med lycka.
Drivkraften är knappast pengar. Det är förväntan som driver honom att gå ut ännu en tidig morgon i hagarna. Kanske blir det nya bilder av de gamla bekanta djuren i ännu vackrare ljus, inramade på ett ännu finare sätt bland ekarna.
Och så ibland händer det totalt oväntade. I soluppgången den 3 maj när Henrik ännu en gång smyger till favoritkullen med enbuskar mitt i ekhagen för att stå på pass med sin kamera, kommer ett djur travande efter bara några minuter. Men det är inget rådjur, inte heller en hjort eller ett vildsvin. Det är en varg med framdelen av ett rivet mufflonlamm i mun. Tydligare kan vargens återkomst till Sydsverige knappast illustreras. Och bättre går inte att förklara tjusningen i att vara naturfotograf.
