Gladiatorerna i den lilla världen
Fotograf: Stefan “Oscar” Oscarsson/N
Plats: Sörmland
Utrustning: Nikon D810, Nikkor 70-200/2.8, 1/500 s, f/5.6, ISO 1600
Trots den fågelskådare jag är, så kom mitt medlemskap i /N att starkt vidga både vyer och repertoarer i min kamerasökare, vilket har givit mig många minnesvärda upplevelser och bilder utöver det rent fågelmässiga. Omväxling förnöjer!
Skalbaggar är bl.a en motivgrupp som har kittlat mitt fotografiska sug och där då givetvis de lite mer spektakulära arterna. Här får nog ekoxen, Europas största best i sammanhanget, räknas till en av dom mest spektakulära lirarna!
En ljummen sommardag inför stundande midsommarhelg besökte jag ett område med fin orörd blandskog med inslag av hyfsat stora ekar, riktigt ålderstigna ekar dessutom. Här finns en livskraftig population av dessa små giganter, om än inte överdrivet många till sitt antal… Efter att ha spanat av tre fyra bastanta ekar, så finner jag till min glädje en kraftfull hane tillsammans med två honor en bit upp längs stammen på en gren. Just där har ekens sav sipprat fram genom barken, vilket är ekoxarnas föda till 100% i sitt korta, fullvuxna liv (vi snackar ett fåtal veckor här!).
Hanen försökte att ”göra sin förväntade grej” med en av honorna samtidigt som hon lapade i sig av saven. Fräckt och kul motiv, tänkte jag, och passade på att göra det bästa av den inte helt optimala foto-förutsättningen, då scenariot utspelade sig ca 1,5 – 2 m ovanför mitt huvud.
Under tiden som jag plåtar och har fokus på det såta paret, förnimmer jag i sökarens ovankant en mörk liten blob som sakta rör sig. Tar ner kameran från ansiktet och finner ännu en ’oxe som sakta var på väg ner längs stammen! Jaha ja…. tänkte jag, törs man hoppas på något riktigt häftigt nu eller…?
Men visst! Hane nr två, som för övrigt var märkbart mindre än hane nr ett, hade helt klart fokuset inställt på brudarna nere vid vattenhålet! Men Tvåan var nog allt lite övermodig i sina intentioner, vilket han bittert strax fick erfara… Ettan var inte på humör att dela med sig enligt devisen ”the winner takes it all”.
Sagt och gjort, när Tvåan kom inom räckhåll så gjorde Ettan processen kort med en stilfull halvnelson! Fritt fall för Tvåan typ 3 – 4 m ner på marken, strax bredvid mina tossingar. Något omtumlad efter att ha upplevt och fotograferat detta oväntade drama, händelse, står jag där och kollar in Tvåan och säger ”jaha pysen, de där gick visst ente så bra eller? Men på’t igen! Skam den som ger sig!” Och med det sagt så placerade jag den lite blåslagna(?) kämpen på stammen, varvid han åter började sin mödosamma klättring. Tvåan gav sig inte utan tänkte uppenbarligen göra ett nytt försök på någon av brudarna där uppe.
Till slut var Tvåan åter i närheten av Ettan och brudarna, men tydligen hade han lärt sig något av smällen nyligen. Han smög denna gång lite försiktigt och utom räckhåll för Ettans magnifika käftar förbi brudarna och vidare bort längs grenen i jakt på nya brudar utan bodyguard …
Detta var en stund och upplevelse jag aldrig kommer att glömma! Sicken föreställning! Ett småkrypens egna Jurassic Park…