Ett försiktigt besök hos slagugglan

Fotograf: Göran Ekström/N

Plats: ________________

Kamera: _____________

Under flera år i rad har jag varit ute på vårkvällarna för att lyssna efter ugglor. Slagugglan har varit en av de som placerats högt på min önskelista, då honan och hanen pratar med sina vida hörbara röster. Ytterst få gånger har det lyckats! Förmodligen är jag i fel marker och söker. Men eftersom det finns flera, mycket passande och underbart vackra högstubbar i omgivningen är det här jag vill möta dem. Ett ljudligt avslöjande av de försiktiga fåglarna kan nämligen resultera i en spännande häckning framöver.

Häckningen i holk, som det finns på andra platser, är ingenting i bild-jämförelse med en gammal vacker och av ålder formad högstubbe. Så som det varit i gamla tider och som är en naturlig häckningsplats för arten. I vår tid är dessa gamla högstubbar faktiskt mer sällsynta i mina marker än ugglan själv!

Lockrop från bandspelare
En vårkväll var jag som vanligt ute och lyssnade. Inget resultat i vanlig ordning. Men äntligen – efter ett lockrop från min bandspelare med hanens hoande läte fick jag äntligen svar. En liten stund senare hördes dessutom också en honas sträva kraxande tiggarläte inne från ett skogsområde, strax bakom mig.

Ganska snart kom jag till den första misstänkta stubben i närheten som jag kände till. Då jag knackade på stammen flög en slaguggla upp ur stubbens inre och satte sig i närheten och tittade på mig. Bingo! En snabb titt i stubbens inre avslöjar fyra ungar. Nu var det bara att snabbt avlägsna sig för att bättre förbereda ett framtida besök.

Dyrbar hemlighet
Vid tiden då det var dags att återvända sitter honan framför mig i ett träd i närheten och vaktar sin dyrbara hemlighet. Hon bär emellertid inte artens namn utan orsak! Blir hon provocerad kan hon utan minsta tvekan anfalla och med sina åtta sylvassa klor sikta in sig på inkräktarens ansikte. Men liksom vi människor bär på olika personliga egenskaper finns det också olika individer i djurvärlden. Liksom andra ugglor visar sig denna hona också vara av en sällsynt fridfull karaktär. Visserligen knäpper hon inledningsvis varnande med sin näbb men lugnar sig snart då jag sakta sätter mig ner,  lugnt och stilla. Ibland funderar jag på varför jag efter många år i uggleskogen, frånsett ett tillfälle då jag inte följde spelreglerna, aldrig blivit anfallen. Förmodligen är det förmågan att sprida ett viktigt lugn omkring sig som objuden gäst som är hemligheten. Att låta ugglan ostört få ha kontroll över sin omgivning och ungarna samtidigt som man själv inte tillför onödigt skarpa ljud eller snabba rörelser som kräver uppmärksamhet och stressar henne. Att sitta lite gömd eller i ett gömsle i närheten är givetvis det bästa. Även om bägge föräldrafåglarna vet att man befinner sig på plats hjälper det ytterligare till att kunna följa de intressanta fåglarna lite närmare.

Göran Ekström/N