Gryning över ensamhetens dal

Fotograf: Johan Schmitz/N
Plats: Mårmaområdet
Kamera: Nikon D800E med 150 mm f/2,8, 1/100 sek, f/8, ISO 100

Det är september 2014 och jag vandrar i Mårmaområdet för första gången. Dagen har tillbringats i kallt och regnigt gråväder och när jag kommer till den lilla ”Mårmastugan” sent på kvällen är jag fysiskt slutkörd. Efter lite kvällsmat och andrra kvällsbestyr kryper jag ner i sovsäcken för att få en natts efterlängtad sömn. Ett av mina mål med denna höstvandring är att få uppleva och fotografera norrsken, så det sista jag gör innan jag somnar är att ställa väckarklockan på ”mitt-i-natten” med förhoppningen om att vädret ska ha klarnat så jag kan få en norrskensupplevelse.

Jag sover mycket djupt, så djupt som man bara gör efter en tung vandringsdag till fjälls. När klockan ringer tvekar jag både en, två och tre gånger om jag verkligen ska ta mig ur den varma och sköna sovsäcken, men tillslut vinner fotografen inom mig. När jag tittar ut syns inte den svagaste norrskensflamma, men himlen är absolut kristallklar och fullmånen lyser starkt över dalen. Tanken slår mig att jag ska ta mig upp i det så kallade Mårmapasset till soluppgången. En snabb beräkning av vandringstiden upp dit ger vid handen att det borde vara möjligt. När jag vänder mig om kallar den varma och sköna sovsäcken. Chanser som dessa ges inte så ofta, så sovsäcken får vänta till en annan natt, säger jag till mig själv.

Snabbt packar jag ihop mina grejor, dricker något varmt och ger mig av på den nattliga vandringen. Månskenet är så starkt att pannlampan knappt behövs. Sömnbristen gör sig påmind och jag snubblar till, men målet att stå uppe i passet med vidsträckt utsikt mot både norr och söder i soluppgången hägrar. Vandringen blir allt brantare och snart är jag genomblöt av svett och hjärtat bultar. Jag har inte träffat en människa på flera dagar, jag är omsluten av en kompakt tystnad och runt omkring mig tornar höga, mörka berg. En mycket stark känsla av ensamhet sköljer över mig när jag sakta, sakta tar mig upp för den branta stigen mitt i natten…

Efter några timmars kämpande når jag tillslut mitt mål. Jag vräker av mig ryggsäcken och byter kläder till varma och torra så fort jag kan. Jag tar fram kamera och stativ och under 2,5 timme får jag njuta av den gryende dagens ljusskådespel bland berg och dalar. När solen når över bergstopparna och börjar lysa ner i dalen som jag vandrat upp genom under natten bubblar det av lycka inombords.