Det var en kväll i maj…
Fotograf: Agnetha Lundberg/N
Plats: Vårhallarna, Österlen 14 05 30
Kamera: Nikon D800E, 24 mm f/16, 1,6 sek
Det var en vacker vårkväll i slutet av maj. Min kompis och jag hade åkt ner till Österlen för att tillbringa några dagar där för att fotografera. Den här speciella kvällen ställde vi kosan till Vårhallarna med sin spännande natur, som ibland kan blir riktigt dramatisk när vågor och vinden ligger på. Den här kvällen var det dock härliga varma försommarvindar och vackra moln på himlen. Så det var verkligen en kväll som upplagd för härlig landskapsfotografering.
Kom knattrande på mopeder
Vi kom dit och tänk, vi var alldeles ensamma på denna kustremsa – i alla fall en liten stund – För jag hade inte hunnit mer än plocka fram min utrustning och rigga stativet – så dök de upp. Ungdomarna kom knattrande på sina mopeder för tänk de hade också bestämt sig för en skön kväll bland klipporna. jag tog väl ingen notis om dem först. Jag arbetade på med mina kompositioner och hade väl i princip hittat något som jag kände - Yes, där har vi det. Men tji fick jag, för ungarna hade upptäckt mig och hade nog den åsikten, att ett par ungdomar i min landskapsbild skulle göra susen. Så två av dom drog iväg och satte sig helt resolut mitt i min fina komposition. Ok, ok, tänkte jag, jag får väl rikta kamera åt ett annat håll.
Jag komponerade, fokuserade, funderade
Jodå, där fanns nästa komposition som kändes helt ok. Så samma procedur drog igång. Jag komponerade, fokuserade, funderade korrigerade lite. Men jag var för långsam. Under tiden jag arbetade, så förflyttade sig ungarna in i min nya komposition. Så här höll vi på en stund och jag började bli mer och mer frustrerad, medan jag misstänkte att ungarna började bli mer och mer roade av situationen.
Hamna i en av våar större kvällstidningar
Min kompis hade nu upptäckte min något prekära situation och kunde nog också se på mitt kroppsspråk att mitt tålamod var upp upphällningen. När jag slet av kameran från stativet så insåg hon att nu är situationen desperat. Så hon kom släntrande bort till mig, klappade mig på axeln och med lugn ton sa – Agnetha, lugn och fin nu – jag löser det här.
Hon knallade bort till ungarna och började prata med dom. Jag hörde för ingenting, men när de kom bort till mig började jag förstå.
Hon hade lugnt och stilla börjat förklara för ungarna att jag var utsänd från en tidning för att skildra den vackra naturen på Österlen. Hon själv var med som assistent och skulle försöka göra lite kringbilder. Så hade ungarna lust att ställa upp och vara med på en bild kanske - om de hade tur, skulle de hamna i en av våra större kvällstidningar. De ställde glatt upp på en bild och frågade mig intresserat vad jag höll på med. Blev väldigt oroliga när min kompis förklarade att om jag inte kommer hem med några bilder så får jag ju inga pengar och då kan jag inte köpa mat och det kommer bli jättesynd om mig. Ungarna blev riktigt oroliga och från att ha varit små marodörer som nästan drivit mig till vansinne, blev de just så härliga som ungdomar kan vara. Så jag fick min bild som ni kan se och jag kunde åka hem och sova med ett nöjt leende på läpparna.