Drickande barbastell
Fotograf: Jens Rydell/N
Plats och tid: Abruzzo & Molinese Nationalpark, Italien, aug 2014
Utrustning: Canon 5D Mk III, 50 mm brännvidd, fotocell, 4 blixtar, f=16, ISO 200. Allt riggat i förväg.
Barbastellen är ett av Europas mest hotade däggdjur. Den har nyligen försvunnit från många platser och flera länder men den är fortfarande någorlunda vanlig i vissa områden i Småland och i Italiens bergsområden. Anledningen till minskningen är inte känd, men personligen tror jag att ljusföroreningar spelar stor roll. Barbastellen skyr lampor av alla slag, och försvinnandet från en del gamla kända lokaler verkar ha skett i samband med att man satt upp belysning där. Riktigt och vidsträckt mörker håller på att bli en sällsynthet i södra Sverige, med oanade konsekvenser för nattaktiva djur.
Det är mycket svårt att komma barbasteller inpå livet. Detta gör att bilder av den här arten i frihet är mycket ovanliga. Kolonierna lever i hus eller i träd, men de splittras hela tiden upp i mindre grupper som flyttar runt mellan olika boplatser. När man väl hittar en grupp kan man inte räkna med att den är kvar på samma plats nästa kväll.
Min gode vän och kollega Danilo Russo driver ett forskningsprojekt vid Neapels Universitet i Italien. Han har studerat en grupp barbasteller under flera år och känner dem väl, bättre än någon annan. Varje natt kommer åtskilliga barbasteller och andra fladdermöss för att dricka från en cementbehållare som samlar upp vatten till områdets friströvande kossor. Med en fotocell och en kamera på behållarens kant och några blixtar runtom lyckades jag till slut få en del skapliga bilder på drickande barbasteller. Men utan Danilo hade jag aldrig fått tillstånd att fotografera i nationalparken. Det krävdes ändå två veckor, en hel del god mat och även lite vin emellanåt.
Att dricka är en konst för både fladdermöss och fotografer, särskilt i Italien.
För fladdermössens del gäller det att inte bli kvar i vattnet. Att närma sig en vattenyta från sidan i mörker är riskabelt, eftersom ekot från vattenytan reflekteras bort och gör att ytan inte ”syns” utan liknar ett svart hål. Bedömning av vattenytans exakta läge sker därför i ett tidigare skede, genom att fladdermusen dyker rakt ner mot ytan, och då får ett bra eko som kan användas för beräkning av avståndet till vattnet. Först sedan den vet exakt var ytan är, närmar den sig från sidan och dricker. Som synes på bilden gör den detta med millimeterprecision trots att den inte kan ”se” vattenytan!